Sömn, förtvivlan och special-BVC

Det räcker inte att sova varannan natt. Jag vet inte vilka familjer som klarar det. De kanske finns. För oss räcker det i alla fall inte.

Signe sover som en skrutt. Vi har haft så mycket avlastning ett tag nu att problemet liksom sjunkit undan. Vi vet att hon vaknar ofta. Men det är för att mormor och morfar berättar det för oss. AB har tagit nån natt ibland, men inte jag. Förrän nu. Nu är vi hemma själva hela helgen och hela veckan, och efter tre dar är vi i total kris.

Det går bra att söva om Signe utan att amma, även för mig. I alla fall inte sämre än det går för någon annan. Men det blir också så tydligt vilken hjälp jag fått av amningshormoner. Att det var tack vare, inte trots, nattamningen som jag klarade så länge och så många nätter som jag ändå gjort. För att jag sovit gott mellan uppvaken och somnat om snabbt. För att hjärnan varit översvämmad av oxytocin och må-bra-och-sitt-still-hormoner.

Nu är jag istället i samma sits som AB varit hela tiden. När det är min natt, min tur att ta Signes uppvak, ligger jag på helspänn när vi väl gått och lagt oss. Vaknar för varje ljud. När hon väl ropar far jag upp ur sängen. När Signe efter mycket bök somnar om är jag klarvaken, och kroppen full av adrenalin och kortisol. Förtvivlans-hormoner. Och förtivlanstankar.

Det är omöjligt att somna om när man dödstrött och förtvivlad och ensam och vet att man kommer att bli väckt när som helst igen. Det kan ske om en minut. Eller om tre timmar. Men det kommer att hända, och det går inte att förutse. Förtvivlan är inte sövande.

Och sen kommer dagen, efter mer eller mindre mängder sönderstyckad nattsömn, och jag är utmattad och förtvivlad och AB har dåligt samvete för att hon fortfarande, fast hon ju fått sova åtta timmar, också är utmattad och förtvivlad. För det räcker trots allt inte med en natts sömn. Inte för att ta igen ett års sömnbrist. Inte när man vet att nästa natt kommer man inte att få sova.

Det räcker inte med att få sova åtta av fyrtioåtta timmar.

Jag har nu officiellt lagt ner allt dåligt samvete över att vi får så mycket barnvakt av morföräldrar. Jag lägger min ångest på att undrar hur i hela fridens namn vi överhuvudtaget ska klara oss, med eller utan barnvakt. För hur mycket hjälp vi än får så är det sist och slutligen vi som äger problemet. Alla andra kan hjälpa till eller låta bli, på sina egna villkor och i den mån de orkar och vill. Vi är alltid, alltid ansvariga och måste orka. Vare sig vi orkar eller inte.

På tisdag kommer special-BVC hit. Vi kommer få hembesök av en barnsjuksköterska och en barnpsykolog för att se om de kan hjälpa oss med Signes sömn. I början av veckan skämdes jag något otroligt över detta. Det gör jag inte längre. Jag är alldeles för trött och ledsen.

Jag hoppas bara att de ska se något vi missar.