Jag är rädd.
Jag är rädd att jag ska bli så deppad att jag blir sjuk. Jag är rädd att jag ska vakna på morgonen och inte vilja stiga upp. Och inte stiga upp alls, tills sist.
Jag är rädd att det ska bli så dåligt mellan mig och AB att vi inte vill vara tillsammans längre. Jag är rädd att grälen och bråken och förtivlan och sömninducerade missförstånd till slut helt ska kväva allt det fina och bra mellan oss. Att tröttheten till sist ska lägga sig som en våt filt över kärleken och driva bort den.
Jag är rädd att Signe ska bli skadad av oss. Att tröttheten som blir vresighet och ilska och liknöjdhet ska göra henne rädd och otrygg. Att hon inte ska kunna lita på oss. Att hon ska anpassa sig och dra sig undan för att vi är avstängda och arga.
Det är jag allra mest rädd för. Jag är rädd för att bli sjuk och ensam och inte kunna ta hand om mitt barn.
Det är inte små saker. Det är stor rädsla. "Det är helt normalt" tror jag inte längre på, och "och det går över" är jag rädd inte hjälper. För det är inte alls säkert att det går över i tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Stora rädslor helt klart. Och med barn föds inte bara en ny kärlek utan även en ny ständigt närvarande oro för barnets välbefinnande nu och i framtiden. För mig var det en ny och läskig känsla som tog en ganska lång tid att hitta ett förhållningssätt till, för den försvinner lixom aldrig. Det finns alltid nya saker att oroa sig för.
Dessutom gör sömnbristen dig rädd för de andra sakerna. Är allt detta befogade rädslor...känns det som det är en väg du är på väg mot? Eller är det rädslor för en av alla möjliga framtidsmöjligheter?
Jag bor iofs inte hos er, men jag har fått känslan av att ni kommer fixa det här. Ni har ju fixat det hitills. Jag menar inte utan problem, det är skumpigt och skavt...men än håller ni ihop och än mår Signe utmärkt. Att hålla en öppen dialog tror jag är viktigt...så man fattar att det är tröttheten som grälar och fräser och en fast beslutsamhet att kämpa vidare ihop.
Jag håller alla tummar för att det ska vända när som helst nu och lugnet ska sänka sig över det Florinska hushållet... Kram på er.
"Bryt ihop och gå vidare", sägs det ibland.
Att du nu är så trött att du inte orkar ha dåligt samvete och skämmas, det måste ändå paradoxalt nog ses som något positivt. Och tråkigt nog är det ofta först när man faktiskt har brutit ihop som man kan få den där hjälpen som man så innerligt behöver.
Är det dags för samhället att kliva in? Kan ni få ordentlig avlastning om nätterna av någon assistent tror du? Någon som kan sova på dagarna och har till jobb att hjälpa just er. Om inte kommun/landsting kan eller vill, så kan det vara värt att kolla upp volontärer! Ni behöver få sova VARJE natt, och även om ni har föräldrar som ställer upp så kan det bli ett onödigt stressmoment om ni känner någon form av "inte kan vi be dem nu igen"-känsla. Det är som du säger ert problem att lösa, men det innebär inte att det är just ni två som måste ta alla nätter! Det är er uppgift att lösa det här med nattproblemet, och det kanske ni gör bäst genom att ta in extern nattpersonal.
Bara en tanke.
Tack för era jättefina tankar! Ni är superkloka båda två, och det hjälper att läsa det ni skriver (även om jag börjar gråta samtidigt). Tack!!
Jag funderar och funderar över det där med allergier. Mycket hos Signe liknar ju sömnmönstret hos Trollet och hela nätter fick vi först med astmamedicin och mjölkfritt. Även om inte födoämnespanelen visade något - det kanske vore en idé att testa just mjölkfritt i tre veckor? Alla allergier syns inte på blodprov, min mor som är tokallergisk visade inget alls... Och mjölkallergi ger jätteofta sömnproblem.
Dessutom, vilket jag tror är viktigt, känner ni att ni gör något konkret, något som faktiskt kan påverka sömnen och livet. Bara det brukar hjälpa en aning. Själv sov jag ju i halvtimmespass i ett år, och väcktes fem-åtta gånger per natt tills Trollet var 4 ½. Sedan fick hon astmasprej och vi lade om kosten. Nu sover hon för det mesta jättegott. Min största förtvivlan var att inget kunna göra som påverkade sömnen eller Trollet eller mig...
Jag hoppas innerligt att ni får hjälp av special-BVC, så ni snart får sova. För ja, det är vedervärdigt att aldrig få hela nätter. *kram*
Skicka en kommentar