Och så, plötsligt, så somnade Signe om i sin spjälsäng alldeles av sig själv. Eller nej, inte alldeles av sig själv. Men utan att behöva lyftas upp. Utan att klappas, buffas, bäras, ammas, vaggas, sittas med, gås omkring med, hållas eller på annat sätt sövas. Det räckte med att röra vid henne lite, lägga ner henne i sängen och sjunga några verser på trollmor. Och, det största av allt, framåt natten räckte det med sjungandet. Hon vaknade och bökade omkring, pep lite, och jag sjöng lite från min alldeles egna madrass, utan att stiga upp. Och då somnade hon om!
Så även om hon vaknade en åtta, tio gånger inatt, så hade jag en bra natt. Det påminner om hur det funkade med nattamningen de första tio månaderna, ungefär. Jag väcks, men vaknar inte. Enorm skillnad!
Jag vågar inte hoppas att hon kommer göra om just det här fantastiska mönstret så särskilt regelbundet än. Men hon kunde! Hon kunde!
Hon låg i sin egen spjälsäng från halv åtta på kvällen till sju på morgonen (då hon vaknade med ett förundrat "Oj!". Jag håller med...). Det är värt ett blogginlägg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh vad skönt, jag hoppas så att detta är början på en ny positiv trend!
Det kräver ett extra tack och ett extra snack med änglarna ikväll!
Så härligt!!
Håller tummarna att det håller i sig!
Skicka en kommentar