Sova hela natten?

Efter artikeln i Metro härom veckan om Anna Wahlgrens sova-hela-natten-kur har jag börjat läsa en del på hennes forum, och diskuterat om metoden på andra forum, bla en facebookgrupp som har invändningar.

Det finns rätt mycket jag reagerat på, men just ikväll är det framförallt en aspekt jag funderar över. Det är vad man egentligen ser som problem. I två trådar på AWs forum skriver mammor in och ber om hjälp som de beskriver som väldigt betungande och krisartade, och de är djupt bekymrade och undrar om en SHN-kur skulle kunna avhjälpa problemet.

I det ena fallet är det en treåring som bara sover 10-11 timmar per natt istället för det föreskrivna 12. I det andra fallet
fallet är det en 22-månaders som nyss fått ett småsyskon som visserligen sover gott 11 timmar varje natt men som tar 1-2 timmar att lägga varje kväll Han är inte ledsen, men har lite svårt att komma till ro.

De kurar, det verkar gå bra för dem, och i det första fallet så blir mamman lugnad att 12 timmar är mer en rekommendation, att hon inte behöver vara orolig. Så det är i sig inget att vara upprörd över. Det jag funderar över är tonläget. De låter så oroliga!

Det är en sån kris! Ungen följer ju inte rekommendationerna. Tänka sig att tvååringen som nyss fått småsyskon är extra kelig och närhetstörstande på kvällen. Gud, vad konstigt, liksom. Och självklart är en sömn-metod lösningen? Jag är spydig, och jag är det med flit. Jag tycker ärligt talat det verkar helknäppt. Och jag undrar varifrån idén kommer att det är _det_ som är bekymret. Att det är tvååringens läggningsrutiner som är familjens stora börda. Samma sak med den andra mamman - jätteorolig att hennes barn ska lida av sin "sömnbrist" för att han bara sover 11 och inte 12 timmar på natten.

Vilka läror är det som ger såna nojjor? Vad är det som gör att barnen inte får variera från normalkurvan ens det allra lilla minsta, utan att det skapar kris och panik? Och vad är det som gör att i en ny familjesituation med ny liten bebis, då förmodligen allt är ganska rörigt och jobbigt så är det storebrorsans långsamma insomnande som får stå som det stora problemet?

Det är klart att det är bra med en rimlig mängd rutiner. Och det är klart att det är skönt att ha något litet hum om vad som är vanligt hos barn i en viss ålder, så att man vet litegrann om hur andra gör och har det. Men det får väl finnas någon måtta på det? Och när det övergår från att vara ett stöd och en hjälp till att orsaka oro och ångest hos föräldrar, då ifrågasätter jag idéerna bakom.

Det är klart att man blir orolig om man tror på att barn som inte sover 12 timmar per natt mår jättedåligt, och ens egen unge bara sover 11. Men jag tycker att det är jädra sätt att lura i folk att det är så, när det inte alls är belagt.