Förändring

Så. Idén är således att Signe ska kunna somna in på egen hand, så att hon ska kunna göra det när hon vaknar under natten också, utan att väcka mig eller AB. Om det inte är något fel förstås, men för de här vanliga uppvaken, när hon bara tittar upp över sömnkanten och kollar läget.

Det är klart att vi har tänkt den tanken själva. Men ärligt talat har det känts så vansinnigt långt från vår verklighet att det varit helt orealistiskt. Vi har tänkt på vår unge, som har jättesvårt att varva ner, som inte somnar om man inte aktivt söver henne en lång stund, som bara blir arg när hon blir trött, och som kräver ständigt vuxensällskap dygnet runt, och så har vi släppt den idén.

Men sen har tiden gått. Vi har blivit tröttare och tröttare och ledsnare och ledsnare och fått mindre och mindre kraft till att göra någon förändring. Men Signe har växt. Och nu, när andra människor gick in och sade: "Det här är inte svårt. Det här kommer att lösa sig. Det går att göra!" så tittar jag på Signe och inser att AB och jag är kvar i somras. Vi är där Signe var när hon var 10 månader. Men det är inte hon.

Hon har växt, och klarar helt andra saker nu än hon gjorde då. Hon har inte alls svårt att somna in längre. Hon sover på väldigt regelbundna tider, och somnar lugnt och stilla utan protester. Hon leker själv långa stunder, och ger ofta ett nöjt och vilsamt intryck. Den här intensiva, arga ungen som aldrig lugnade ner sig har växt en bit till, och ändrat sig.

Det enda som fortfarande återstår är att hon väcker oss många många gånger per natt.

Det är ju inte alls säkert att hon slutar med det bara för att hon lär sig att kunna somna in på egen hand. Det kanske är något reellt fel vi inte hittat ännu. Eller hon kanske ändå behöver en vuxen, fast hon skulle kunna somna in på egen hand. Så det är ju inte säkert att det funkar i det avseendet.

Men själva grejen att vi skulle kunna lägga henne sömnig i sin egen säng och att hon faktiskt skulle kunna somna där. Det tror jag är möjligt numera. Jag hade inte velat prova i vintras. Jag hade nog inte heller velat prova i somras. Men nu känns det, med lite hjälp och stöttning, mer görligt. Som nåt som åtminstone finns inom räckhåll.

Och då handlar det ju bara om inlärning

Det stör mig som bara den att vissa (typ läkaren Berndt Eckerberg som skrivit den förhatliga 5mm-broschyren vi fick alldeles nyss...)utmålar det som att enda sättet att lära barnet att somna på egen hand är att kasta i det på djupt vatten, att lägga ungen i en säng och gå därifrån (att sticka in huvudet var femte minut räknar jag inte som att finnas där). Och att om man ångrar sig och tar upp en illskrikande unge så har man misslyckats och förstört allihop.

Som om det enda sättet att lära sig är tvång och chockverkan... Det är ungefär som att bota min spindelrädsla genom att slänga in mig i ett rum fullt med spindlar och inte släppa ut mig förrän jag är lugn igen... Det är klart att jag till slut inte längre är rädd för spindlarna. Men till vilket pris? Och vad kommer jag tycka om de som stängde in mig?

Precis som vid fobibehandling eller annan inlärning så går det precis lika bra att ta det i små steg. Man uppnår samma resultat, och det är avsevärt mer etiskt försvarbart...