Vi har hand om svärföräldrarnas gamla tik, Vittra, och nu hör jag hur hon morrar varnande åt Vilde inifrån sovrummet. Men jag tänker låta dem lösa det alldeles själv - vår lilla kille hoppar nog undan om hon försöker bitas... Eller snarare, jag tycker det är rätt nyttigt för honom att interagera med en annan hund och lära sig att andra också har gränser. Han är rätt pushig och gåpåig, och det är helt ok att han märker att han inte kan hoppa på henne och ta hennes saker.
Hon är på det stora hela en väldigt okomplicerad hund, med få glädjeämnen och önskningar. Som regel ligger hon och sover, och på promenader går hon långsamt och nosar länge länge på samma fläck. Delvis för att hon är 14 år nu, men hon har varit sån sen hon kom till mina svärföräldrar när hon var åtta månader. Det enda som är roligt är att jaga, allt annat är trist. Men ett visst matintresse har hon, så det är egentligen bara när hon har ett ben eller något annat ätbart som hon interagerar med Vilde. Då morrar hon när han kommer i närheten - i övrigt ignorerar hon honom närmast utstuderat.
När han var liten valp och vi var och hälsade på dem försökte han ofta komma och ligga bredvid henne i hennes korg. Lagom tills han bökat ner sig och lagt sig väl tillrätta bredvid henne, reste hon sig alltid upp och gick någon annanstans. Hon är inte sällskaplig av sig, den gamla damen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tror det är nyttigt, som du säger, att de får vara i fred tillsammans, lösa sina egna konflikter. Att man som stor och konstig människa med helt andra signaler inte lägger näsan i blöt om det inte är absolut nödvändigt. De löser det ju ofta själva och det är väl sällan det smäller ordentligt mellan tok och hane?
Bra för kaxpellar som våra att tkarna vet att säga i från. Hugo är i mina ögon rätt olidlig om inte tiken visar att hon inte är intresserad. I sådana lägen är jag lite osäker på om man skall ingripa och rädda den fega tiken eller om man skall låta dem hållas? Vem vet, hon kanske lessnar och lär sig att ryta ifrån?
Mycket babbel nu...
Ha en bra dag!
Jag tror det finns en gräns när man ska och kan gå in som människa - för mig är det när de stör mig. Det är en rätt enkel regel - om det utbryter massa bråk och högljutt tjafs särar jag på dem för att jag inte har lust att ha det så, men att den ena tigger och den andra morrar är helt okej.
Sen är vi väldigt försiktiga med kaxiga Vilde kontra sturska rottweilern Moddy, för att vi vill att Vilde ska vara oskadd, och att eventuella varnande småhugg från Moddy skulle kunna vara ödesdigra pga storleksskillnaden. Men med tiden hoppas vi att de också kan få umgås ostört.
Skicka en kommentar