Mamma och matte

Är det någon skillnad på att ha en hundvalp och att ha en bebis? Kaxiga mamman frågade hur jag såg på det, och det frågar jag mig ärligt talat rätt ofta, inte minst eftersom någon av oss i stort sett dagligen utbrister "Men det är ju som det var med hunden..." apropå någonting i vår nya tillvaro.

Grejen är ju den att skillnaden mellan att ta hand om en liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna och att ta hand om en annan liten sällskapssjuk, kelen, högljudd sötnos som kissar och bajsar överallt och håller oss vakna på nätterna inte är så himla stor.

Självklart är det en enorm skillnad på vår hund och på Signe. Absolut. Även om jag måste erkänna att jag någon gång den första veckan kärleksfullt kallade Signe "din lilla bajshund". (Och detta är skälet till att hon inte kommer få läsa den här bloggen förrän hon är vuxen, och förstår skämt...) Men det är faktiskt inte någon större skillnad på hur vi relaterar till hunden jämfört med hur vi relaterar till barnet. Vilde är vår, vi är ansvariga för honom, och vi vill ta hand om honom på bästa sätt. Det är väldigt likt hur vi känner för Signe.

Det är också en liten varelse som är helt beroende av oss, och som har makten att fullständigt vända upp och ner på vår tillvaro. När Vilde var en liten liten valp trodde jag ärligt talat att han aldrig skulle bli rumsren. Att vi hade fått den enda hunden som tänkte bajsa i vardagsrummet resten av sitt liv. Och när han satt på tröskeln och tjöt för att han inte vågade gå in i badrummet när jag duschade, men samtidigt inte vågade vara ensam kvar en meter ifrån mig, så undrade jag allvarligt vad det var vi hade skaffat egentligen. Han sov på mig hela tiden, och så fort han vaknade kissade han. För att få honom att äta låg vi på knä på golvet båda två och låtsades slåss om hans matskål. Innan vi gav upp och lät honom sova i sängen väckte han oss regelbunden minst fyra gånger varje natt för att vi skulle stoppa om honom med hans filt, som han sparkat av sig. Ärligt talat, den första månaden var han nästan lika mycket jobb som Signe, och om inte fullt lika jobbig och förvirrande, så i alla fall nästan.

En annan likhet med Signe var att jag inte alls fick det jag hade väntat mig när vi köpte hunden. Jag hade längtat efter en egen hund sen jag var sju, så när vi skaffade Vilde hade han rätt höga förväntningar på sig, och jag hade rätt höga förväntningar på mig själv. Nu, äntligen äntligen äntligen, var min hund här. Och sen visade det sig att det inte alls var det han var.

Han var ingen "hund". Han var inte Hunden(TM), som jag hade läst om och drömt om och tänkt ihop baserat på alla andra hundar jag har träffat. Han var inte det - han var så mycket mer. Det som inte gick att förutse, det jag inte kunde fantisera ihop, eftersom det var unikt för honom. Han var Vilde. En egen personlighet, en alldeles egen sort. Visst är han en hund, för all del, men framförallt är han Vilde, och det gick inte att föreställa sig i förväg.

Och där är upplevelsen väldigt lik den med Signe. Hon är också sin egen, ingen generisk "bebis", utan en alldeles egen och ny människa, som vi försöka lära känna. Jag trodde liksom att jag skulle vara så kär i att ha en "bebis" att jag inte tänkte på hur jobbigt och överväldigande och fantastiskt det är att lära känna en ny person. Vi jobbar på vår relation, Signe och jag, och det är rätt häftigt, och inte alls som jag hade tänkt mig.

För det som var sant för både Vilde och Signe var att jag aldrig kunde tänka mig den halva av relationen de själva tillför. Såklart. För de är inte jag, de är båda två sig själva. Det är nästan det häftigaste av allt.

Och jag måste ju erkänna att jag tror att hur vi behandlar hunden säger väldigt mycket om hur vi kommer att vara som föräldrar. På gott och ont.

(Alldeles nyss låg AB muttrande inkrupen under soffan för att fiska fram den söndertuggade, halva toappappersrulle som Vilde hade puttat in där, och ville ha hjälp att få fram. Han är inte alls bortskämd. Inte alls.)

(Men det är knappast så att vi kommer att behandla vårt barn som en hund. Möjligen är det så att vi behandlar vår hund som vår bebis. Men det kan jag leva med.)