Det händer grejer

Det är en massa saker vi längtat efter att kunna göra, som vi inte egentligen gjort sen Signe föddes, i alla fall inte utan barnvakt. Som att äta en middag där vi båda kan sitta ner och äta med båda händerna. Kanske rentav prata med varandra. Eller som att sitta tillsammans i soffan framför teven och mysa lite på kvällen. Eller ligga i sängen alla fyra, jag och AB och hunden och barnet och ha det bra hela familjen.

Grejen är den att när vi tänkte oss att vi skulle ha barn så föreställde vi oss såna där mysiga grejer, och så lade vi bara in barnet i bilden. "Där kan vårt barn sitta" tänkte vi och tittade ut en bra plats i köket, och "vad mysigt att göra det här med en bebis" sade vi när vi låg ihopkurade i tv-soffan.

Och sen kom Signe, och tji fick vi. Hon ville inte alls sitta i famnen när vi åt - hon hade ont i magen och krävde att bli omkringburen, gärna gungad rätt kraftigt, medan hon gnölade gnälligt och då och då illskrek. Visst kunde den som bar henne försöka få i sig några tuggor mat, men någon matro blev det inte för någon, och i slutänden var det ändå enklare att den som hade Signe gick in i sovrummet och tröstade henne medan den andra försökte stänga öronen och ändå nånstans njuta av maten en kort stund. För att sedan gå in och byta av, så att den första av oss kunde gå ut och i ensamhet äta upp sina kallnade rester. Det där med gemensamma måltider kunde vi glömma.

Samma sak med att mysa i tv-soffan. Signe ville inte alls gå med på att någon av oss låg ner. Hon ville studsas upp och ner i upprätt ställning, eller möjligen bäras omkring i lägenheten, om bäraren hade rätt gung i stegen. Gungas fram och tillbaka i amningsfåtöljen kunde också duga, eller var kanske det sista alternativet när bäraren inte längre orkade göra något annat än apatiskt vagga fram och tillbaka och uttrycka entoniga "ssshhh"-ljud. Men i den fåtöljen får bara en person plats. Under tiden grät hon och gnölade, så att den som bar henne blev alldeles desperat, och den som inte gjorde det ändå satt med en tung klump i magen och spända axlar över att se sina två älsklingar lida. Den enda som hade en mysig kväll var hunden, som sov i fåtöljen och inte tar särskilt illa vid sig av barnskrik.

Sova hela familjen i sängen, tänkte vi också, med vår fina baby-bay som vi köpt för dyra pengar och bäddat i så noggrant. Men en liten tjej som sov korta, korta pass avbrutet av illskrik och sedan behövde vyssjas länge till sömns, gärna med sång och promenader i lägenheten - då blir det inte så bra att hela familjen sover tillsammans. För då får ingen sova. Istället delade vi upp oss, en sov i sängen med hunden och en på madrass i vardagsrummet med Signe. Och det enklaste sättet att överleva natten med förståndet i behåll var att den som hade Signe helt enkelt ställde in sig på att inte sova något på natten, medan den andra hade öronproppar och dörren stängd. Hunden tyckte vi var lite konstiga, men valde konsekvent att sova i sängen i sovrummet - inte så konstigt, med tanke på hur tunn och hård madrassen är. Inte ens hunden vill sova på den...

Det blev liksom inte som vi hade tänkt oss. Det var i det närmaste omöjligt att göra någonting alls positivt eller mysigt tillsammans - och det var kanske inte så konstigt, med tanke på att Signe verkade ha rätt ont hela tiden. Det är inte så lätt att slappna av och ha det bra, om en person i en liten familj är arg och ledsen.

Men hon har blivit större. Pö om pö den senaste veckan har det hänt stora grejer. Plötsligt är babysittern ett rätt okej ställe att vara på. Förut gallskrek hon inom trettio sekunder om vi lade ner henne nånstans alls - nu kan hon sitta en kvart, rentav tjugo minuter, för sig själv och titta på de roliga fiskarna som hänger ovanför henne.

Och sen var det inte bara babysittern. Vi byggde ihop en spjälsäng i vardagsrummet, och nu går det att lägga ner henne där och gå därifrån en liten stund. Hon ligger kvar, suger lite på sina händer, viftar lite med tårna, och verkar rätt förnöjd. Flera gånger har jag gått tillbaka till henne för jag har hört henne och är säker på att hon kommer att börja gråta - istället ser hon hur nöjd ut som helst, och utstöter små glada ljud, inte gråtljud. Det är svårt att tro att det kan vara så, efter de senaste två månaderna. Men så är det. Hon kan gilla att ligga själv.

Hon har dessutom fattat att natt är natt. Hon somnar efter sista kvällsamningen nån gång vid tio, elva - och sen sover hon!! Länge! Fyra, fem timmar! Första gången jag fick sova fyra timmar i sträck utan att AB matade henne med flaska trodde jag knappt att det var sant. Rekordet hittills är, om jag minns rätt, mellan elva och halv fem. Det är ju fem och en halv timme! Mitt i natten, dessutom. Dessutom, och kanske viktigare, så somnar hon om direkt efteråt. Hon vaknar knappt till när hon vill amma, stoppar mest händerna i munnen i sömnen, och rör sig så att jag vaknar. Jag ammar henne, håller henne upprätt en liten stund så att hon kan rapa om hon vill, och sen lägger jag tillbaka henne på hennes kudde, och då sover hon för det mesta redan djupt. Sen fortsätter hon sova, kanske med lite hjälp av en lugnande hand, och sover tills hon blir hungrig nästa gång. Hur enkelt som helst.

En annan stor förändring är att hon sover på en egen kudde. Det har också kommit bit för bit. Från början sov hon mage mot mage, och vi lät henne glida ner i armvecket innan vi själva somnade, för att hon inte skulle sova på mage när vi inte hade koll. Men hon sov på oss, hela tiden, och ofta behövde vi vagga henne långa stunder även när hon somnat för att hon skulle fortsätta sova. Allt eftersom minskade vaggningen, hon flyttade ut lite från armvecket, hon kunde sova bara tätt intill med mammas ansikte nära nära och en arm över hela sig, men med ryggen på sängen. Sen fick hon en egen liten kudde och sov med bara en arm över sig hela natten, och numera sover hon med en stor kudde och bara en lite stöttande hand när hon ska somna in. Jag kan sova bredvid henne utan att röra vid henne, jag kan ligga åt andra hållet, eller på rygg eller på mage precis som jag vill, jag kan få röra mig i sängen och byta ställning. Och, det mest avgörande, jag kan gå upp ur sängen utan att hon vaknar.

Så jag kan gå upp på morgonen och mysa med AB i sängen några minuter. Jag kan gå upp mitt i natten och gå och kissa. Jag kan gå och hämta saker jag glömt utanför sängen. Friheten är med ens oändlig.

Men igår tog någonstans priset. Vi lagade ugnstekt lax med kokt potatis, och när vi skulle äta tog jag babysittern och satte Signe i den nedanför matbordet, så att vi såg varandra. Och sen satt hon där! Hela måltiden. Vi kunde äta tillsammans, sittande, med två händer, och föra en konversation. Okej, rätt mycket av tiden ägnades åt att titta på vår fantastiska, nöjda och glada dotter och stirrade på sina fiskar och sparkade lite. Men vi hade kunnat prata om vi hade velat! (Och det gjorde vi lite också.)

Sen somnade hon under lite stillsamt gnöl i ABs famn, och jag satt med henne en stund framför teven. När hon somnat in riktigt djupt lade jag ner henne i spjälsängen, och hon fortsatte sova. Och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Helt förundrade tittade vi på teve en hel timme tillsammans, och vi kunde mysa i soffan igen. Hon vaknade inte, så vi gjorde i ordning för natten, gick ut med hunden, bäddade i ordning madrassen och sprang tusen gånger och tittade ängsligt på henne "hon lever väl?", "varför vaknar hon inte?". Och hon vaknade inte, för hon är en stor tjej nu och kände sig väl trygg i spjälsängen, utan oss.

Sen förmådde vi ändå inte sova ensamma inne i sovrummet, "tänk om vi inte hör henne?", utan låg tillsammans ute på madrassen i vardagsrummet istället. Men vi sov tillsammans! Vi somnade in tillsammans, och sov gott ändå tills vi faktiskt hörde hennes stillsamma små vakenljud runt halv två. Då ammade jag henne och sov kvar med henne på madrassen medan AB gick in i sovrummet. Men på morgonen kunde jag lämna henne på madrassen och gå in och säga godmorgon ordentligt till AB, och det är en sådan lyx! Att kunna låta henne ligga i två minuter utan att hon börjar illskrika.

Sanningen att säga låg hon nöjt kvar på madrassen tills jag började sakna henne (efter ungefär tre minuter), så då hämtade jag henne och sen låg vi tillsammans och hade roligt på sängen. Äntligen äntligen! Det har hon aldrig velat förut. Nu kunde vi ligga och mysa och ha det bra, och sen kom både AB och hunden och vi gjorde äntligen det där jag trodde att vi skulle göra hela tiden - vi gosade tillsammans i sängen, som en familj.

Alltså, är det så här är det ju inte svårt. Bara vetskapen om att det kan vara så här gör allting oändligt mycket lättare. Det räckte med lite lite mer självständighet från snuttans sida, så blev vårt liv mycket mycket bättre. En glad bebis på gott humör, som kan hantera sig själv någon minut i taget - vilket skillnad det gör!

Nu är resten av familjen ute på promenad, Vilde i koppel och Signe i bärsjal, och jag saknar dem redan. Det är en skön känsla.