Fredagsmys och lördagsgodis. Choklad, godis, rödvin, ostbågar, öl. Mums! Kladdkaka och semlor. Tja, om jag inte gått ner den här veckan, så vet jag ju varför. Vi är hos svärföräldrarna, men de har åkt på kryssning över helgen, och vi vaktar deras hund. Vittra, 16 år, på väg att dö förra helgen, men nu sitt gamla vanliga jag. Hon ligger i sin korg, vi ger henne mat, och går ut med henne, och hon verkar nöjd. Så länge hon kommer när det vankas korv får hon väl antas må bra.
Vår egen skrutt bet mig i förrgår kväll. Första gången nånsin, och jag blev såklart förbannad och förskräckt. Okej, först visade jag väldigt tydligt vad jag tyckte om att bli nafsad av honom. Men sen började jag tänka, på hur det varit för honom den senaste tiden, och vilken sort matte jag varit. Det kändes inte alls bra. Arg och hetsig, retlig och orättvis, nonchalant och nonchalerande. Det har varit väldigt mycket rytande och skällande, väldigt mycket "Tyst, Vilde!" och "Nej, du får inte vara här", och väldigt lite gos och lek. Väldigt lite roligt.
Och han har en kal fläck på baken som inte går bort, han har noskvalster och ser liksom dammig ut, hans klor är pinsamt långa och klappar man honom verkar han alldeles för mager.
Dags att åtgärda.
Nu är han försedd med ny varm tröja, ohyrashampoo, noskvalstermedicin och kosttillskott. Med nytt, dyrt torrfoder och en rolig leksak. Och jag ska aldrig, aldrig mer skrika åt honom. Det gör mig förbannad och honom förbannad och hjälper inte ett dugg. Han bor också här, och han förtjänar att bli bra behandlad.
Och se! På bara en dag har han blivit en helt annan hund. Eller en väldigt mycket lugnare hund i alla fall. För ärligt talat, som man ropar i skogen får man svar. Och om han nafsar mig så är det något fel, och det är mitt jobb som matte att ändra på det så att felet försvinner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar