Lyckligt utebliven

Nu är det 32 dagar sen förra mensen (s första dag, är hur man räknar, har jag fått lära mig), och 14 dagar sedan inseminationen. Ingen mens.

Nu är jag oerhört hoppfull. Det känns bra, helt enkelt.

Jag har en massa symptom, magkatarr (ont som tusan, inte alls mysigt), jätteömma bröst, ont i livmodern. Antingen är det världens värsta PMS nånsin, eller något helt annat. Jag hoppas förstås på annat...

Roligt är också att i förrgår kom AB hem och kommenterade att jag såg så "levande och glad" ut, och jag fick höra nästan samma sak från vännen I. igår. Dessutom har jag vaknat tre dagar i rad när AB stiger upp och känt mig pigg och glad. Den där tröttheten som påstås komma med tidig graviditet uteblir än så länge.

Den kanske kommer. Eller så är jag inte gravid, ändå, bara mystiskt sen med mensen precis den månad vi har inseminerats... Fast tänk om jag kommer bli en sån där lätt outhärdlig gravid människa som går runt och skiner och ser lycklig ut. Det vore roligt.

Självklart ska vi ta ett graviditetstest. Först tänkte vi vänta några dar, för att vara säkrare på att få ett positivt svar, men nu har vi ändrat oss. Jag ska handla ett idag, och sen ska vi testa ikväll.

Om jag inte fått mens innan dess, förstås...