Trött nu...

Nu är jag inseminerad. Det känns jättekonstigt. Bra, men jättekonstigt. Idén att jag faktiskt skulle kunna bli gravid i detta nu är underbar och skitmysko. Jag har längtat så länge, och nu skulle det kunna hända. Men det får vi inte veta förrän i slutet av september när min mens ska komma. Antingen får jag mens, och då bidde det inget, eller så får jag det inte, och då ska vi göra graviditetstest. Innan dess syns det i vilket fall inget på testet, så det är bara att vänta.

Men jag har en bra känsla. Om jag var tvungen att gissa skulle jag gissa att det gick bra denna gång. Vi har 25% chans, så det skulle kunna hända men är sannolikare att det inte gör det. Ungefär var fjärde lyckas på första försöker, rimligen, men det säger ju inget om huruvida vi gör det. Men det känns bra.

Och om det kan kännas bra till den sista september är det bra, för jag kan ju antingen tillbringa de närmaste två veckorna ledsen över att det kanske inte kommer bli något, eller glad över att det kanske kommer bli något, och vilket jag gör kommer inte påverka utgången. Och då är jag hellre glad i två veckor. Jag menar, ledsen blir jag ju i vilket fall om det inte hade funkat, jag blir ju inte mer ledsen om jag var förtröstansfull och glad fram tills dess.

Och funkar det inte väntar vi två veckor efter det, och sen gör vi ett nytt försök.

Själva inseminationen gick bra, det var en kvinnlig läkare och en praktikant där i ett väldigt litet rum. Jag fick som vanligt vara den enda utan byxor i ett rum fullt med folk, och de petade mig i underlivet med kalla instrument medan AB satt vid mitt huvud och höll mig i handen. Men läkaren var lugn och trevlig och berättade hela tiden vad hon gjorde, och ingenting gjorde ont, så det var inte så farligt. Sen gick vi och åt god lunch, och nu är jag dödstrött, fullkomligt slut.

Lång dag idag. Den började för övrigt med två timmars tenta som känns lätt oviktigt i sammanhanget, men som jag tror gick bra. Resten av dagen tänker jag vila och ta det lugnt. Och eventuellt somna i soffan.