Vådan av en olycklig barndom

Som ungefär alla andra jag känner mådde jag rätt dåligt när jag var liten. Det finns ingen olycklig barndom att skriva en bok om, ingen alkoholism eller misshandel eller övergrepp. Men jag var mobbad och mina föräldrar skiljde sig, vi hade en rätt knäpp familjedynamik och ja, olika saker gjorde att jag ofta var väldigt ledsen.

Eftersom jag inte var ledsen och mådde dåligt på något utåtriktat sätt, och eftersom en del av det som gjorde mig ledsen var att mina föräldrar mådde dåligt och jag absolut inte ville störa dem med mina problem, så var det inte så många som fattade att inte allt stod rätt till. De som fattade körde jag dessutom utan prut bort och stängde ute - det var viktigt för mig att framstå som stark och osårbar, för att slippa må ännu sämre.

Jag lärde mig själv olika tekniker för att hantera det här, för att överleva vardagen. De teknikerna var funktionella och adaptiva då. Om man måste gå till skolan varje dag även om folk där är taskiga mot en, och om de är ännu taskigare om de märker att man blir ledsen, och man i vilket fall fortfarande måste gå dit - då är det rätt adaptivt att lära sig olika sätt för att inte känna att man blir ledsen, eller i alla fall inte visa det. Jag var under många år satt i en position där jag var ledsen och mådde dåligt, och inte tjänade någonting på att visa det, utan tvärtom blev bestraffad på olika sätt om det märktes.

Det där bär jag med mig, på skilda sätt. Bland annat så tenderar jag att hantera negativa känslor genom att stänga av. Jag läser, eller surfar eller tänker på annat. Det tar en enorm energi, så det blir rätt lite kraft över till annat medan jag gör det. Det innebär att jag kan tillbringa en halv dag i soffan framför teven eftersom jag helt enkelt inte orkar något annat - all ork går åt till att inte känna av att jag är ledsen över något.

Det är inte så adaptivt längre.

Grejen är ju den att jag får vara hur ledsen jag vill i min egen soffa framför teven. Jag är inte sju eller tio eller fjorton längre, jag måste inte hålla masken för att skydda andra. Mina föräldrar, som för övrigt mår mycket bättre nu, stod inte ut med min sorg och mina känslor - men det var länge sedan. De är inte livsnödvändiga för mig längre, för jag är inte längre något barn. Och min fru, som visserligen inte är livsnödvändig för mig men oändligt viktig, hon står ju ut med mina känslor. Hon har inga problem med att jag är arg eller ledsen eller deppig - men hon har rätt stora problem med att jag stänger ner, är ständigt trött och inte går att nå.

Jag måste inte bita ihop och hålla masken för att orka gå till skolan - om jag är så ledsen kan jag stanna hemma. Det finns inte längre någon som tvingar dit mig fast jag inte vill. Och om jag skulle gå dit och vara jätteledsen, ja då gråter jag väl under föreläsningen och det är ingen som kommer att attackera mig för det. Jag kan torka ögonen diskret med tröjärmen och smita hem på rasten efteråt, och det gör inget.

Men så var det inte förr, och jag beter mig likadant som jag var tvungen att göra då.

Läsa var en metod jag använde. Äta var en annan. Allting känns bättre efter socker. Dessutom fungerar det för mig som ett sätt att komma tillbaka. Det är otroligt obehagligt att vara "borta", att dissociera och känna sig utanför verkligheten. Det händer när jag tror att jag inte får känna det jag känner, men det är nästan lika läskigt som de negativa känslorna. Jag vill inte vara borta, och när jag äter är det som en livlina tillbaka till verkligheten, en konkret upplevelse här och nu.

Så när jag blir arg eller olycklig känner jag ofta ingenting, men går direkt till köket och gör en macka. Och en till, en till och en till. Tills jag känner mig lugn, närvarande och okej igen.

Det är inte mat. Det är droger.

Och om jag får för mycket ångest efteråt, över att jag ätit för mycket och får tankar om att jag är fet och därmed värdelös, vilket också är en rest från en mobbad barndom och en mor med viktnoja, så finns det ju en logisk lösning, ett sätt att bli av med maten. Jag kan ju alltid kräkas upp det, så är det som om inget hade hänt.

Som regel stannar det vid tankar. Dels för att jag inte är sådär väldigt bra på att provocera fram kräkningar, och dels för att jag fattar att det är ett helt sjukt resonemang. Det löser ingenting, men det ger illusionen av att göra det, vilket är jättefarligt. Bulimi, kallas det, och är inte nyttigt alls. Men det verkar ju som en så bra idé just då...

Jag måste deala med det här på något vis. Just nu är jag rätt ledsen och sliten, och det får de här försvarsmekanismerna att slå ut i full blom. Jag försvinner, jag är ledsen och liknöjd, jag äter för mycket, och igår kräktes jag. Med flit. Det här är inte bra, på något sätt alls.

Det är är kanske to much information, men för mig är det viktigt att inte vara hemlig, eftersom skam och hemligheter är första ledet i problemet. Det är liksom grundproblematiken, att jag inte får visa något. Och alla självdestruktiva grejer jag gör handlar om att skydda andra från hur jag mår, och därmed mig själv från deras fördömande.

Så eftersom jag inte vill hamna i fullt utvecklad ätstörning eller depression tänker jag prata om det här. Och skriva om det. Jag tänker rentav tjata ihjäl problemet tills det försvinner. Det är ingenting jag ska smyga med och skämmas över, det är något jag ska jobba med och prata om tills jag har löst det.

För sanningen är att jag är rätt ledsen av mig just nu. Och det får jag vara.