Nu har två snälla vänner efter att ha läst min blogg bekymrat frågat mig hur jag mår egentligen? Och båda gångerna har jag blivit lite ställd och inte riktigt vetat hur jag ska svara.
Faktum är att mitt allmäntillstånd är förhållandevis gott. Jag är glad när jag vaknar på morgonen, vilket är en bra indikator. Jag går i skolan och gör allt jag ska, jag är glad över AB och Vilde, och är rätt ofta tacksam över mitt liv. Så det är bra.
Men jag vet att jag har saker med mig som innebär att jag inte mår helt bra. Jag har en ätstörning, men det är liksom inget nytt. Det har jag haft sen jag var nio, och jag mår bättre nu än vad jag har gjort någonsin sen dess. Men jag har också mer sjukdomsinsikt, och det hindrar mig lite från att svara att allt är fint. Jag vill inte vifta undan de svårigheter jag faktiskt har - men de har alltid funnits där, och faktum är att jag nu mår bättre än någonsin.
Så så är det, ungefär. Om ni har undrat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
hmm tror faktiskt helt krasst att ALLA tjejer nu för tiden brottas med en ätstörning av något slag. Inte för att göra ditt problem mer enkelt eller vifta bort det bara sådär eller vad man säger.. :) om du förstår vad jag menar...
Hej där! Jo, jag tror att det är vanligt. Inte bokstavligen alla, eftersom min fru och många av mina vänner inte alls funkar som jag, eller har problem med mat. Men många fler än vad som syns i statistiken - vilket faktiskt är rätt skönt, på ett sätt.
Det är jätteskönt att höra att du mår bättre än någonsin... Men att leva med en ätstörning i tjugo år och fortfarande dras med den, då mår man nog inte alldeles bra i kropp, själ och hjärta. Det är toppen att det går i rätt riktning, men var inte rädd för att be om hjälp med att få det att gå lite snabbare. Har du börjat i någon terapi ännu? Tror att det kan vara super att hinna med innan småbarnstiden drar igång. För du vill inte vara en mamma med en ätstörning. Och när man lever i amma/byta blöjor/fixa välling/sömnlösa nätter så är det lätt att man fokuserar lite för mycket på det lilla hjälplösa barnet och glömmer bort sig själv. Så ta den tid du har nu och var lite egoistisk och ta hand om dig själv. Både kropp och själ. Man kan inte älska andra förens man älskar sig själv typ...
Visst är du långt ifrån ensam om att leva med den problematik du har, men förringa den inte som något normalt för det (vilket jag vet att du inte gör), men det är lätt att känna att alla tänker och gör ju så, att man fastnar i det jobbiga och inte blir frisk från sina problem.
Att du börjar fundera på skorna under din uppväxt nu tio år senare är inte konstigt alls. När man planerar/väntar barn så river man upp mycket ur sin barndom. Man tänker på hur man blivit uppfostrad, hur ens föräldrar hanterat olika situationer i ens barndom och även vuxenliv. Man ser vänner och andra i sin närhet och funderar/ifrågasätter varför de gör som de gör i uppfostran av sina barn. Man tänker att -så ska jag aldrig göra eller säga till mitt barn. Men sen blir det inte alltid som man tänkt sig i alla fall, för man är uppfostrad på ett sätt som gör att man i vissa situationer handlar på ett vis man knappt tänker på, utan man gör så för att man alltid gjort så för att ens mamma eller pappa alltid gjort så och dom gör det för att de lärt sig det från barndomen osv.
Det är mycket skönt att höra att livet fungerar för dig, att du trivs med din tillvaro med skola/jobb/fru/hund/vänner mm. Sköt om dig. KRAMAR Maria
Tack Maria! Jag haller med om allt du sager, det ar mycket sa jag ocksa tanker. Inte minst det har med att ta hand om mig sjalv nu, innan vi blir smabarnsforaldrar. Just nar det galler atstorningen har jag mycket hjalp av att se hur AB funkar - eftersom hon _inte_ ar sjuk. Det gor det lattare for mig att se att mitt satt att funka inte alltid ar friskt, och ha en forebild att strava mot.
Just nu njuter jag av solsken och lugn i Portugal, och har det hur bra som helst. *kramar*
Skicka en kommentar