Somliga går med trasiga skor...

Rätt vad det var igår kom jag att tänka på när jag var sjutton och hade köpt vinterskor på Myrornas. Det visade sig att de hade en spricka i ena sulan, och tog in vatten. Det är otroligt obehagligt att ha våta fötter på senhösten, och jag minns hur jag förgäves försökte undvika vattenpölar på vägen från skolan.

Jag hade inga pengar, i alla fall inga att köpa skor för. Jag och brorsan hade egentligen ingen riktig månadspeng den här perioden, jag vet inte riktigt hur det blev så. Men det var pappa som fick bidragen för oss och höll i ekonomin, och han är kass på det. Numera har han en revisor som hanterar hans privatekonomi - det är billigare för honom än att få betala straffavgifter för att inte lämna in sin deklaration i tid... Men det var ingen riktigt ordning på pengar. Jag hade hästen, och lajv, och fick pengar till det när det kostade pengar, och var pappa med och handlade kunde jag köpa saker jag fick syn på - men ingen riktig egen ekonomi och koll på pengar.

Så pengar till skor och kläder och annat nödvändigt fanns liksom inte - jag hade säkert kunna tjata mig till det, men vi hade ont om pengar hela min uppväxt, och kläder hade aldrig stått högt på listan. De pengar som fanns gick till hobbies - jag och mina hästar, brorsan och hans datorer.

Därav vinterkängor från Myrornas - jag gjorde säkert något roligt för pengarna jag inte lade på nya skor. Men. De läckte ju. Jag frös. Och jag berättade om det här, det var inget hemligt eller konstigt. Jag sade det, till mina föräldrar och till mina kompisar. Såklart, jag var ju våt om fötterna, det är jäkligt obehagligt.

Och plötsligt, igår, mer än tio år senare, blev jag ledsen för det. Är inte det konstigt? Då var det inget konstigt, helt i linje med vad jag förväntade mig av världen. Nu verkar det skitkonstigt.

Varför köpte inte mina föräldrar nya skor åt mig?

Om min hypotetiska dotter kom hem och berättade att hennes nyinköpta vinterkängor tog in vatten skulle jag skjutsat henne till ett köpcentrum och köpt nya. Som inte läckte. Jag skulle inte ha sagt "Jaha" och struntat i det. Okej om vi abslolut inte hade haft pengarna, men riktigt så var det inte. Mina föräldrar var långt ifrån rika, men båda jobbade och hade en tillräcklig lön. Jag är övertygad om att de hade kunnat skrapa ihop pengar till ett par vinterskor som i alla fall inte hade spruckit sänder. Men det gjorde de inte.

Hur blev det så?

Och sen funderar jag på om de kanske gjorde det. Jag minns inte hur det gick med mina kängor - jag tror inte att jag gick i trasiga skor hela vintern. Förmodligen, nu när jag tänker på det, grävde jag upp ett par andra gamla kängor ur någon garderob. Eller köpte andra på Myrornas. Eller kanske rentav köpte helt nya - men det minns jag inte, i så fall.

Jag minns bara att jag hade trasiga skor, och att mina föräldrar inte brydde sig om det, och att jag gick med dem alldeles för länge.

Jag pratade med AB om det här, och hon minns det. Är inte det häftigt? Hon minns mina trasiga skor. Vi hade precis träffats då, under våren innan, och lajvat tillsammans på sommaren. Jag gick tvåan i gymnasiet, och AB var 28 och doktorerade. Hon var äldst i vårt lilla fyrmanna lajvgäng, och jag var yngst.

Och hon brydde sig. Jag mindes det när hon påpekade det, att hon faktiskt protesterade. Jag minns att hon var frustrerad på mig, som gick i trasiga skor. Hon var typ den enda som faktiskt brydde sig.

Och på något sätt känns det riktigt bra att jag nu är gift med den enda som faktiskt brydde sig om och lade sig i att jag hade våta fötter när jag var sjutton.

Jag är inte vidare bra på att ta hand om mig själv. Jag fick liksom aldrig lära mig att det var viktigt eller att jag var viktig. Men jag har i alla fall valt en partner som är väldigt bra på det. Jag tror inte att jag någonsin mer kommer att gå med våta fötter utan att göra något åt det.