Inte nog med att jag blöder som en stucken gris, ont gör det också. Självömkan känner nästan inga gränser idag.
Samtidigt har jag nåtts av insikten att jag inte kommer orka må så här varje gång vi testar. Vi har två inseminationsförsök kvar hos landstinget, med väntan på ägglossning, jobbig insemination och nervpåfrestande väntan på mens och graviditetstest, och sen har vi ett IVF-försök, som betyder en massa sprutor och invasiva ingrepp. Om jag ska bli så här spänd och nervös och förväntansfull och rädd och förtvivlad vid varje cykel kommer det inte finnas något kvar av mig framåt juletid.
På något sätt måste den här processen föras tillbaka ner på en hanterlig nivå, annars kommer det bli dåligt. Jag har inte riktigt hittat ännu hur jag ska göra det, men jag ska fundera på saken. Så här dåligt orkar jag inte må en gång i månaden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nä...jag tänkte på det när jag läste in hur förtvivlad du var. Jag har ju andra vänner som försöker få barn med hånfulla mensperioder som kommer som ett brev på posten...och jag förstå mkt väl hur jobbit det är.
Det måste ju vara ännu värre och stressande när man vet att man har begränsat med försök.
Hoppas du hittar ett bättre sätt att "må" under den här resan, men annars så får du gärna gnälla svära och gråta för mig. Helt ok.
Jag undrar ändå om du inte fått ett så tidigt missfall att det inte ens räknas in i statistiken. Eller har du alltid så ont?
Jag tror nämligen att man kan lita ganska mycket till sin kropp, och du har ju känt dig positiv.
Fördelen med att tänka så är att det pekar på att det KAN gå bra. Och för oss gick det redan månaden efter mitt jättetidiga missfall, så vi håller tummarna för att det ändå blir ett sommarbarn!
Det är svårt att ställa om tankarna så att du inte blir lika uppjagad vid varje försök, men kom ihåg att jag bara finns ett telefonsamtal eller en promenad bort om du vill prata av dig. Jag vet inte mycket om upprepade besvikelser, men väldigt mycket om barnlängtan och jag lovar att jag inte kommer att tröttna på att lyssna!
(mer kramar till er!)
Tack, båda två! Det hjälper att ni tänker på oss och finns där!
Jag var ju så säker på att jag var gravid, så det skulle känns bättre för mig också att tänka att det faktiskt var en befruktning, men att det blev missfall. Men borde inte hCG-hormonerna synas på graviditetstestet då? Vi gjorde ett sånt, och det var negativt. Min kropp borde ju inte reagera på befruktningen förrän ägget fäst, och när ägget fäster utsöndras hormonet från embryot till mig, och jag kissar ut det, vilket går att mäta.
Om ägget fäste borde det finnas hormoner i mig - även om det förstås kan ha varit en så liten mängd att det inte gick att mäta. I sjukvården mäter man tydligen helst inte förrän en eller ett par veckor efter utebliven mens, för att vara säker på mängden hormon i blodet. Så jo, nu har jag övertalat mig själv.
Och jo, det skulle kännas bättre om jag kunde lita på min kropp. Det _kändes_ konstigt, inte som normal mens. Jag väljer att tro på det.
Vi har satt upp ett nytt tankemål, som gör det lättare. Istället för att hoppas på en sommarbebis (eller kanske också, jag hoppas fortfarande), så har jag en mental bild av att sitta på julafton och vara gravid. Jag skiter i hur gravid, bara gravid. Det är lite tröstande.
Det är så mycket mer som händer i kropp och själ än hormonförekomst när ett nytt liv tar boning inuti en. Och den kvinnliga intuitionen är inte bara en myt. Prata med folk och fråga på föräldraforum så kommer flera att svara att de "bara visste" nästan genast.
Skicka en kommentar