Vi och dom

Jag gick och tränade idag, fast jag tidigare var så trött att jag skippade den första timmen på dagens föreläsning för att jag inte orkade stiga upp ur soffan. Men framåt kvällen blev jag träningssugen, vilket inte hänt på hela hösten. Det började faktiskt i lördags tror jag, och hänger kvar.

Jag tror det handlar om att jag är kompis med min kropp igen. Det är som när Sverige spelar fotboll: när det blir mål är vi väldigt duktiga, men när det går dåligt är dom urusla. Så länge jag inte blev gravid var jag arg på min kropp, eftersom det var lättare än att känna att det var jag som inte lyckades. Det var inte mig det var fel på - det var min dumma kropp.

Och är den dum mot mig är jag dum mot den.

Ungefär så tror jag att det funkat, och det har lett till att jag varit ointresserad av att träna eller överhuvudtaget ta hand om mig. Nu är kroppen snäll mot mig, och plötsligt är jag hel igen. Och går och tränar.

Hoppas att det håller i sig.