Kräklig

Julafton överlevdes med alla lemmar, familjemedlemmar och byrackor i behåll. Sex vuxna och tre hundar samsades hela julafton och i vår lilla tvåa, och bara en av dem, min mamma, gick hem framåt natten. Övriga sov över, ABs föräldrar i vår säng med sin hund, ABs syster K. med stor rottweiler i köket, och vi själva på bred madrass med Vilde i fotänden i vardagsrummet. Imorse åt vi grötfrukost och vid elvatiden åkte de hem igen. Vi vinkade av dem ett tyst "äntligen!". Det var trevligt att de var här, och det var en på det stora hela lyckad julafton, men det var skönt att bli ensamma igen.

Jag längtar efter att ha barn att fira jul med. Det känns liksom meningsfullare om det finns ungar med, som fortfarande, eller kanske snarare på nytt, har den där förväntan, och tron och förhoppningen. Det är trots allt så att för mig är magin oundvikligen försvunnen. Det är en av nackdelarna med att till slut ändå bli vuxen.

På samma tema har vi tittat på Caspian, prins av Narnia hela eftermiddagen. Även där är magin bleknad. Jag såg framför mig boken som jag läste den när jag var nio, och dit nådde förstås inte filmen. Men åååh, vad jag skulle ha älskat den då! Sånt vill jag ge till mina barn. På samma sätt som mina föräldrar gjorde för mig, får man väl säga, med tanke på att min pappa började läsa Sagan om ringen som godnattsaga för oss när jag var sju. Det gick bra det med, med lite förklaringar och en del andra böcker emellan. Som Mulle och grävmaskinen och sånt.

Just nu mår jag dock så fruktansvärt kräkligt illa att jag mest tycker synd om mig själv. Spyfärdig och dödligt trött är jag just nu, och det är rätt jobbigt.

Men det går väl över.

Om en nio månader eller så...