Ungefär en gång i timmen går jag in på toaletten och kollar nervöst om inte mensen kommit denna gången. Det har den hittills inte.
Först tänkte jag: Alltså, den kommer säkert natten mellan torsdag och fredag. När den inte gjorde det tänkte jag att ja ja, då kommer den ju nu på fredag förmiddag. Det gjorde den inte, men då var jag säker på att den skulle komma under natten mellan fredag och lördag. Jag drömde flera gånger att jag gick upp och kissade och att det var fullt med blod. Men det var det inte. Jag var för övrigt bara upp en gång berättade min lättväckta medsovare, men det kändes som minst fyra.
Den har inte kommit idag heller. På hela långa dagen har den inte kommit. Jag kämpar hårt för att inte hoppas, för jag vet av bitter erfarenhet hur knäckt jag blir om jag tillåter mig att låta förhoppningarna flyga fritt innan de kraschlandar mot verkligheten.
Så jag hoppas inte.
Men om, om, den inte kommer inatt...
Då tänker jag hoppas. Faktiskt. I alla fall lite.
Men det är ett stort om, och det är en lång natt att ta sig igenom. Förmodligen kommer den ikväll. Eller inatt. Eller allra senast imorgon bitti.
Det molvärker i livmodern, och det gör ont i brösten. Värkt i livmodern har det gjort ungefär sedan inseminationen, av och till, men brösten gör mer och mer ont. Jag tror att det betyder att mensen är på väg.
Det vore dumt att tro något annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vi är som sagt fler som hoppas, och jag kollar din blogg flera gånger om dagen - motsvarigheten till att du går på toaletten!
Jag tycker absolut att vi allihop får hoppas. Hopp och besvikelse är också delar av livet, och du har väl bestämt dig för att det inte är särskilt klokt att stänga av känslor?
Stor hoppfull kram!!!
Skicka en kommentar