Bortskämd?

ABs pappa pikar oss regelbundet för att vår hund är "bortskämd". När jag, påstridig som jag är, frågar vidare och undrar mer i detalj på vilket sätt vi skämt bort honom, så blir svaret svävande. Men bortskämd är han, tydligen.

Det enda vi har lyckats få ur min kära svärfar är att valpen är ouppfostrad som slickar folk i ansiktet. Vi har tyckt att det varit viktigt att lära lillhunden att folk är snälla och tycker om honom, och har därför inte försökt hindra honom från att visa kärlek och underkastelse på valpars vis - så visst, han slickas. Mindre nu, men fortfarande glatt och gärna.

Svärfar gillar inte att bli slickad i ansiktet, precis som min mamma för övrigt, och då får man sätta upp en hand ivägen om man vill ha hunden i huvudhöjd. Nu når han ju utan hjälp inte högre än till knäna, så det är ju onekligen rätt lätt att undvika obehaget om man vill det. Det vill nu inte svärfar alls, eftersom han verkar precis lika kär i valpen som ABs mamma (som ofta hotar med att vägra lämna tillbaka honom efter att ha varit hundvakt), och gärna har hunden hos sig, på sig och med sig. Så egentligen tror jag att han gnäller mest för att han vill ha något att gnälla på.

Jag har i alla fall lätt stött försvarat Vilde för mig själv, och tänkt att han är minsann mer väluppfostrad än både Abs systers rottweilertik (som gärna drar starkt i kopplet och gör utfall mot andra hundar)och framförallt än föräldrarnas basset griffon, som bara kan två saker: "sitt" och tigga korv när hon kommer hem från promenad. Hon är en snäll gammal dam som lufsar runt i sin egen lilla värld, när hon inte springer upp på övervåningen och kissar på den vita tv-rumsmattan. Vilde är bara åtta månader, men han kissar varken inne eller gör utfall mot andra hundar. Drar i kopplet gör han inte heller, och han kan typ 10 separata kommandon. Så det så, har jag tänkt, och känt mig självrättfärdig. Vi skämmer minsann inte bort vår hund!

Fast... Nå, det beror ju på hur man menar. Det finns några områden som kanske inte blivit helt som vi hade tänkt oss från början.

Det är ju det här med var hunden sover. Där har förhandlingen sett ut ungefär såhär:
1) Hunden får inte vara i sängen. Alls. Punkt.
2) Oj, vad jobbigt att hindra honom på dagarna. Och det är ju mysigt att kela med honom i sängen. Nå, han ska sova i sin korg på golvet i alla fall.
3) Ok, valpen ska sova i sin korg, men när han vaknar och piper på natten är han ju frusen och måste stoppas om. Fyra gånger per natt, ungefär.
4)Om nu lilla valpen hoppar upp i sängen på natten är det ju jobbigare att knuffa ner honom, så bara han hoppar upp efter att vi har somnat gör det inget. Men han ska somna i korgen...
5) Äsch, jag märker ingen gullig liten Vilde i fotänden av sängen, gör du? Så länge han håller sig därnere får han sova i sängen hela natten. Men bråkar han åker han ner.
6) Lilla sötaste Vildeälsklingen sover i en egen liten korg i fotändan av sängen och bäddningen avpassas efter honom. När han under natten kryper upp och lägger sig i knävecken lämnar vi gott om plats åt honom. Vi vill ju inte störa gullungen när han sover.

Kanske kanske kanske att han är en aning bortskämd i just det avseendet... Han är i alla fall en skicklig förhandlare!

Andra möjliga tecken på bortskämdhet är att han traskar rakt över oss när vi sitter i tv-soffan, helt utan hänsyn till några personliga revir, och använder oss som klätterställningar. Han står också helt oblygt och kör fram huvudet mellan oss när vi äter framför tvn, och skulle nog ställa sig och äta från soffbordet om han kom åt.

Han har en egen fåtölj. Men han försöker inte hävda sig äganderätt om någon annan vill ha den - han blir möjligen lite frustrerad och går och spöar upp sitt gosedjur.

Han har egna gosedjur. Han har faktiskt en hel plastback full med saker.

Han har lärt oss den roliga leken "plocka upp benet från golvet". Den går till så att vi sitter i tv-soffan och Vilde ligger i fåtöljen bredvid. Vilde har ett gott ben att tugga på, och när det blir tråkigt puttar han ned det på golvet. Han tittar sedan uppmärksamt på oss. Därefter ger han ifrån sig ett frustrerat morrande ljud. När det inte hjälper skäller han gällt och uppfordrande. Någon av oss blir störd i tv-tittandet, tittar på honom och säger "Vad är det gubben? Åh, har du tappat ditt ben?" och lyfter upp benet åt honom. Han tuggar på det en kort stund och knuffar sedan ner det på fåtöljen igen. Upprepa så länge tv-programmet varar.

Vi har köpt en särskild tomtedräkt med luva åt honom. Han måste ju var fin till jul. Han har för övrigt ytterkläder för ett avsevärt antal hundralappar - det är ju inte roligt att gå på promenad om lillvalpisen är blöt och frusen. Fuskpälskragen på vinterjackan är väl kanske inte bara där av praktiska skäl - men han är ju så söt i den! Vilde själv tycker dock inte att täckena räknas in under några positiva rubriker - han springer och gömmer sig när vi tar fram dem. Men i alla fall.

Vi kanske får se det som att familjen och vårt vardagsliv har anpassats till att passa alla medlemmarna, även den lilla fyrbeningen. Saker som är viktiga för oss, att han lyder kommandon, kommer när vi ropar, inte drar i kopplet, är tyst när han är ensam hemma, är snäll mot våra vänner, och inte kissar inomhus, dom sakerna är han jätteduktig på. Saker som är viktiga för honom, som att få vara med oss där vi är, där har han fått som han vill. Det känns faktiskt som en helt schysst deal.

Men tack och lov att han inte hårar. Hade han gjort det hade kanske situationen varit annorlunda, och han hade kanske stannat där på golvet i sin korg. Och oh, vad tråkigt det hade varit.