Livsförändringar och läskigheter

Alltså, det fanns ju ett skäl till att AB och jag buggade till The Arks "The Worrying Kind" som vår bröllopsvals. Vi är ena oroliga typer, helt enkelt. Vilket i praktiken innebär att när jag inte oroar mig för missfall, vilket jag förstås gör hela tiden, så oroar jag mig för vad som ska hända om jag faktiskt får barn.

Shit. Om allt går bra kommer vi vara tre i vår lilla familj i september. Eller fyra, snarare, för Vilde räknas faktiskt också. Det är ju jättekonstigt.

Jag märkte det igår när jag stod i duschen och försökte planera vår gemensamma föräldraledighet på ett optimalt sätt. I femte veckan, en dag efter att jag fått positivt besked. Det är fånigt på så många sätt. För det första är det en rätt stor risk att saker och ting går fel innnan dess (Gud förbjude!), och för det andra har jag ju ingen aning om hur jag kommer att må eller att känna när vi väl kommer så långt. Jag kanske blir sängliggande från mars. Eller får foglossning. Eller känner att jag omöjligt kan lämna bebisen nånsin och tvingar AB att ha mig som hemmafru... Kort sagt, det är löjligt tidigt att försöka bestämma sånt nu.

Men jag tror inte att jag egentligen försöker bestämma det, när jag tänker närmare efter. Jag tror bara att det var ett praktiskt sätt att få huvudet runt att livet kommer att förändras.

Det kommer att förändras genomgripande och fullständigt, på ett sätt som jag tror är svårt att förutsäga. Så jag tar tag i det jag kan. Som att jag inte kommer kunna gå praktikterminen på min utbildning några dar efter att jag har fött barn. Det är ett konkret, gripbart problem, som ändå väldigt tydligt illustrerar att livet kommer att bli annorlunda. Till exempel så kommer min examen bli uppskjuten ytterligare ett tag, vilket får mig att sucka lite och tänka att jag är världens långsammaste klant som kommer få min första examen några år efter trettio. Och jag kommer att behöva byta klass igen, för andra gången.

Det är helt enkelt svårt att vara bäst på allt. Jag kommer inte kunna vara världens bästa, mest effektiva student samtidigt som jag är en bra mamma. Det går inte. Jag måste välja, i något avseende. Och jag har alltid haft svårt att acceptera att jag inte kan vara bra på allt, att jag måste välja bort något.

Det är inte som om det plötsligt slår oss att graviditeten kommer mitt i min utbildning. Det är inte nu jag med ens upptäcker det och säger "Oj, men hur gick det till?". Men det är en sak att fatta beslutet i förväg och göra en avvägning, och en helt annan sak när det sen ska genomföras. Vi visste ju inte när det skulle funka, så vi började helt enkelt och försökte bli med barn, och tänkte att vi löser det praktiska när det väl blir av. Och nu blev det av och det praktiska blev med ens aktuellt.

Men inte sådär himla aktuellt egentligen. Det löser sig, helt enkelt, och det är alldeles för tidigt att fundera på. Men det är väl det att det är något jag kan påverka - medan den egentliga skräcken handlar om att vi ska klara oss igenom de närmaste två månaderna utan några otäckheter.