Skrämskott

Igår var vi på återbesök hos barnmorska, vilket krävde en biltur till Stockholm. Vi kom iväg sent och stressat efter en alltför lätt lunch, men tänkte att jaja, det löser vi sen - vi är ju snart hemma igen.

Barnmorskan var jättebra och snäll och trevlig, och jag fick händiga tips om amningen och hon berömde Signe och sade hur fin hon var. Precis innan vi skulle gå tog AB upp en grej vi märkt, att hon låter lite rosslande när hon andas, särskilt när hon sover, och att hon andas rätt fort - men hon har låtit så hela tiden, så det kanske är så med bebisar? Barnmorskan tog fram ett tidtagarur och räknade Signes andetag, såg bekymrad ut och gick och ringde läkaren på mödravårdscentralen. Han hade gått hem. Då satt hon plötsligt i telefon och ringde till barnakuten, och nånstans där blev jag och AB väldigt långa i ansiktet.

Vi blev således tillsagda att omedelbart ta bilen och åka till akuten med vår fyra dagar gamla dotter. När jag frågade om jag skulle amma henne först, eftersom hon verkade hungrig, och om jag kunde göra det där i hennes rum, fick vi svaret att det var bäst att vi åkte direkt. Från det ögonblicket var vi dödsförskräckta.

På vägen ringde jag stackars K., som kommit till vår stad för att hälsa på oss så fort vi kommit tillbaka från Stockholm, och berättade att det var oklart när vi skulle komma tillbaka, och att vi eventuellt skulle bli inlagda, och när jag yttrade orden "vi är på väg till akuten, för det är något fel på Signes andning" började jag gråta.

Det blev en helt horribel eftermiddag. Vi var inte bara skiträdda och maktlösa, utan också oerhört törstiga och hungriga och trötta, och vi fick vänta och vänta och vänta, avbrutet av att främlingar kom in och klämde och kände och stack och vred och bände på lilla Signe. Hon hade det dock rätt bra när ingen störde henne - AB bar henne tätt intill bröstet hela tiden, och hon sov gott. Jag ammade henne i ett mottagningsrum, och det gick oväntat lätt - kanske för att jag så väldigt väldigt gärna ville kunna ge henne mat och se henne fortsätta växa sig stor och stark.

Efter genomlyssning, blodgasprov, syresättningsmätning och slutligen lungröntgen visade det sig att ja, det finns ett litet litet fel. Hon andades in bajs från fostervattnet under förlossningen, och har nu en svag svag kemisk lunginflammation. Det är inte farligt som det är nu, det borde gå över om en till två veckor, och det finns egentligen inget att oroa sig för. Naturligtvis ska vi ta kontakt med läkare om hon får feber, blir slö eller sluta äta - men det skulle vi så klart gjort ändå.

Och på ett sätt känns det rätt skönt att de efter den fasansfulla eftermiddagen faktiskt hittade något på röntgen. Nu vet vi vad det är - och vad det inte är. Och om hon fortsätter vara så frisk och pigg och hungrig som hon varit hittills är det inget att bekymra sig för.

Sen åkte vi hem och åt hamburgare på vägen, och det var så otroligt skönt att komma därifrån. Akuten är det absolut värsta stället jag vet, och jag kan inte tänka mig ett mer otäckt ställe att sitta och amma sin fyra dagar gamla bebis...