Nattsömn

Lillskrutten vaknar ganska regelbundet varannan timme och vill ha mat på natten, och jag ammar i snitt en halvtimme, eller kanske tjugo minuter. Men inatt kändes det faktiskt bättre, inte egentligen för att hon sov mer, utan mer för att vi har börjat få en anings rutin på hur vi ska göra. Jag och AB har bytt sida i sängen, så AB sover mot babybayen, och nattar lillan, medan jag får sova ifred på min sida tills det är dags att amma. Då väcker AB mig, ger mig lillskruttan och somnar i bästa fall om, medan jag ammar, byter blöja om hon bajsat, och söver henne, för att sen ge henne till AB som lägger ner henne bredvid sig och försöker få henne att somna om. Det funkar rätt bra för oss, eller i alla fall för mig...

Kanske hade det på något sätt varit mer logiskt att jag både ammade och sov med henne, och AB fick sova ostört, men ärligt talat pallar jag inte det. Jag försökte i början och kände hur jag blev mer och mer galen. I början var dessutom AB i vilket fall tvungen att vara med och uppe när jag ammade, eftersom allt var nytt och svårt och jag behövde tända lampor och bulla upp med kuddar och ha hjälp med att hämta saker och dessutom behövde moraliskt stöd i form av uppmuntrande ord och klappar. Nu en vecka senare kör jag en elegant enhandsamning halvsittandes i sängen och känner mig mycket mer kompetent, men tycker ändå att det är skönt att inte behöva ta hela nattansvaret.

Nu sover hon djupt och gott under en filt här i soffan bredvid mig, och jag har två händer att skriva blogginlägg med. Fantastiskt lyxigt. Och i dag är hon en vecka gammal!