Lilla Signe är världens världens finaste, underbaraste, sötaste, bästa, snällaste och mest fantastiske unge någonsin. Och vår! Helt ljuvligt.
Men det är jädrigt jobbigt att hon i natt åt en gång i timmen, att hon inte kan somna utan kroppskontakt och att jag har feber och är förkyld. Hon är sötare på dagtid.
Det är krångligt och underbart att amma.
Jag kan resa mig ur soffan själv.
Jag har fått konstiga finnar jag inte haft sen tonåren.
Jag saknar hunden, som kommer hem senare i veckan.
Livet är häftigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, denna kroppskontakt. Min bästa vän är en fåtölj som gungar lite lätt. Vaggar både mamma och baby till sömns.
Det där med finnarna är ju hormonspökerier. Till mig sa det att man efter förlossning kunde komma som i klimakteriet. Kanske är det så att du gått i tonår istället...kroppen är ju lite knäpp som vi vet. :)
Amning är väl inte direkt en höjdar rent fysiskt men gud så mysigt!
Signe! Vilket fint namn!
Skicka en kommentar