Det är så häftigt att känna att det blev som jag trodde, att Signe söker sig utåt på egen hand, av sin naturliga utveckling, utan att vi behöver pusha. Vill hon bli buren får hon bli buren. Hela tiden om så är. Jag tror på att lära henne att det alltid finns någon där för henne om hon behöver det.
Och nu, i detta ögonblick, behöver hon det inte. Hon har, i något avseende, valt att ligga själv just nu, och mår bra i det. Jag gillar att få min hypotes bekräftad. Även om det efter två månaders bärande känns väldigt konstigt att ha en unge som nöjd för sig själv sover i spjälsängen.
Kanske har jag svårare att separera än vad hon har? Tur att jag är vuxen och tål det...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Precis min tanke - man lär bäst ut självständighet genom att visa att man alltid finns där vid behov!
Hej C! Jag kommer att fortsätta bloggandet på ett annat ställe, men ville inte skriva nåt om det i mitt sista inlägg eftersom jag inte tänkte ge ut adressen annat än till dem som jag fått en relation till under tiden med bloggen Läntan efter ett barn. Jag ger dock gärna adressen till dig. Återkommer då den nya bloggen är uppe så du får adressen dit.
Kram så länge!
Så tänker vi också. Att barn som som känner den tryggheten lättare söker sig utåt när de vet att de alltid har en famn att krypa in i när de behöver det.
Skicka en kommentar