Jag tänker en massa på min egen barndom de här dagarna, så mycket att jag inte kan sova på nätterna. Det gör mig ledsen och gråtfärdig, och skuldmedveten över att jag nojar över egna grejer när jag "borde" fokusera på Signe. Men kriser funkar inte så, de väntar inte tills man har tid med dem eller ingen annan behöver en - tvärtom, oftast. Och det är klart att den enorma förändringen att bli förälder drar upp en massa tankar kring hur det var när jag var liten.
Jag envisades länge med att hävda att jag hade en lycklig barndom. Ja, förutom skilsmässan när jag var nio då. Och mobbningen i högstadiet. Men utöver det var jag lycklig. Jättelycklig! Så det så.
Tittar man på foton på mig när jag var liten ser jag alltid likadan ut. Jag tittar in i kameran, på fotografen, med en allvarlig, sorgsen blick. Jag ler inte - jag ser allvarsam och frågande ut. Jag målade ett självporträtt i olja när jag var fjorton, och har samma blick på det som jag hade på skolfotot i första klass - jag tittade på de två bilderna senast igår, när jag försökte vyssja Signe till sömns i mammas sovrum, där båda hänger.
Jag tror att för att en barndom ska räknas som lycklig borde väl personen som hade den ha några lyckliga minnen? Känna sig lycklig vid tanken på den? Någon gång se lycklig ut på bilder ifrån den? Eller i alla fall se lite glad ut? Inatt satt jag vaken en lång timme med Signe i knäet i fåtöljen i vardagsrummet och försökte minnas saker från min tidiga barndom. Jag har spontant inte särskilt många minnen alls - i tidig vuxen ålder kom jag inte ihåg någonting alls innan nio års ålder. Sen dess har brottstycken kommit tillbaka, och när jag nu satt och letade medvetet dök det upp fler och fler fragment.
Jag menar, det är klart att jag minns min barndom. Eller snarare, jag vet vad som hände, för det har folk berättat för mig. Jag vet var vi bodde, var dagis låg, vad mina bästisar hette, var vi reste på semester. Men de faktiska minnesbilderna, händelser jag sparat och kan återkalla, är kanske tjugo stycken hittills. Det är fullt möjligt att det är helt normalt - man minns nog inte så mycket från den där tiden innan skolan började i vilket fall.
Men inget av minnena gör mig glad. Inget får mig att le eller känna någon trygghet eller värme. Jag känner sorg, och ångest. Jag känner mig övergiven och ensam. Jag var ett ledset litet barn, och det jobbiga är att jag också är övertygad om att min mamma älskade mig och gjorde sitt allra bästa.
Men det räckte inte.
Och om hennes bästa inte räckte - hur ska jag kunna lita på att mitt bästa räcker för Signe? För oavsett vad jag sagt om att jag minsann inte hade någon traumatisk uppväxt, så blir jag alldeles kall i magen vid tanken på att Signe skulle behöva må som jag gjorde.
Jag vill att hon alltid ska känna sig älskad och välkommen. Jag vill att hon ska veta att hon är okej, vad hon än känner. Jag vill att hon ska kunna lita på att jag och AB kan ta hand om henne, och att vi kan ta hand om oss själva - jag vill aldrig att det ska vara hennes jobb. Jag vill att hon ska kunna leva sitt liv utan oro för oss eller vårt humör eller vår hälsa eller vår ekonomi - jag vill att hon ska få vara självisk och barnslig och oroa sig för sig själv och vara den som kommer till oss för att få hjälp, istället för att oroa sig för hur vi mår.
Men hur ska jag kunna lita på att jag kan ge henne det? Hur ska jag kunna ge henne det, när jag inte fick det själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du kan det eftersom du har sett din egen barndom med vuxna ögon, du säger att du vill göra annorlunda och du är medveten om det.
Därför kommer du lyckas.
Tack! Det säger AB också. :-) Jag tänker också att jag tror att det syns på barn om de mår bra eller inte. Jag tror att det syntes på mig att jag inte gjorde det, och jag tror att vi kommer se på Signe om hon mår bra. Jag hoppas verkligen verkligen det, i alla fall.
Jag tror också att just på grund av att du är så medveten om vad som inte blev så bra för dig när du var liten så kommer du vara extra noga med att ge Signe just det.
När jag läser ditt inlägg så ser jag bara enorm obeskrivlig kärlek till ditt barn. Du vill ge henne det bästa, och vet du, det tror jag också du kommer att göra!
Visst, Signe kanske inte kommer att tacka dig och AB för allt ni gjort, hon kommer tycka att ni gjort saker fel i hennes uppfostran, hon kommer känna sig missförstådd och orättvist behandlad ibland, men jag tror ändå att om allt sker i kärlek så har de felen inte så stor betydelse att hon växer upp otrygg och känner sig oälskad.
Ni är och kommer att vara världens bästa föräldrar för er Signe!
Jag håller med ovanstående skribenter om att faran är mindre eftersom du är medveten om den. Men kanske vore det på sin plats att prata med dina föräldrar? Hur mådde DE när ni var små? Barn plockar upp stämningar så oerhört lätt, då hjälper det inte att föräldrarna vill sina barns bästa. Mår inte de bra, så smittar det av sig. Det behöver inte sätta djupa spår för resten av livet, men nog märks det i stunden om ett barn blir stressat över dåliga vibbar!
Mitt tips är alltså att må bra!
Enkelt, eller hur?
Hur ni mår bra kan ju bara ni veta. Prata mycket med varandra! Gå inte på några "fina" tankar om att Signe måste komma först, att ni måste uppoffra er! Jag ser föräldraskap som att sitta i ett flygplan, om det skulle behöva syrgas, så se till att sätt på er masken själva först! Annars kan ni inte hjälpa ert barn. Behöver ni en kväll för er själva, så se till att fixa det! Hjälpen finns ju, och lillan kan äta ur flaska.
Vidare känns det som en bra idé att undvika onödiga stressmoment. Nu kanske det inte är rätt läge för att köpa ett ruckel på landet och rusta upp (om ni nu hade tänkt det...).
Mår ni bra, så tror jag nog att Signe mår bra! Åtminstone de här första åren, innan andra människor lägger sig i för mycket.
Så kloka och snälla svar! Tack!
Skicka en kommentar