Nu flydde vi till svärmor igen. Det är jättejättejättejätteskönt. Jag fick en timme ensam med AB framför teven igår kväll. Vi kunde mysa tillsammans och vara med varandra, utan att göra något annat. Det har vi inte fått sen förra gången vi var här, och det var så otroligt välbehövligt.
Det har varit det jobbigaste med att plötsligt ramla in i nån slags själslig utveckling som jag har gjort de senaste dagarna - jag vill ju ha tröst. Och stöd och medömkan och kramar. Och jag vill ha det av just AB, såklart. Men det har inte gått, eftersom en av oss hela tiden på något sätt tar hand om Signe. Vila och ensamtid har jag kunnat få - men knappt en minut med hon som är mitt stora stöd i livet.
Det är klart att jag klarar mig själv. Men jag vill inte klara mig själv. Jag vill få vara med AB. Och nu får jag det, och allt känns fantastiskt mycket bättre.
En massa nästan ostörd sömn var ju inte fel det heller, förstås.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ett extra jätteplus är att Signe får möjlighet att utveckla en nära relation till sin mormor och morfar också, och vice versa!
Skicka en kommentar