Tummar!

Nu har Signe på allvar hittat sina händer - den besvärliga men efterlängtade tummen kan äntligen efter fem veckors hårt kämpande kontrolleras så mycket att hon kan stoppa in den i munnen med flit, inte bara av en lycklig slump. Stundom suger hon så mycket på den att jag blir riktigt avundsjuk.

Jag vet att det finns de som beklagar sig över att barnet bara vill amma och använder bröstet som napp, för tröst och sömn och allting annat. Signe har aldrig funkat så. Visst har hon velat suga för tröst och annat, men suger hon på bröstet kommer det ju äcklig bröstmjölk, ju. Och när hon inte är hungrig blir hon då oerhört förnärmad och skriker i högan sky. Napp är skitäckligt, en mammaknoge eller tumme har funkat nån gång i nödfall, men egentligen inte. Egna händerna är det enda som duger, och nu har hon äntligen tämjt dem, så att de inte längre är något förvirrande som far förbi ibland, utan något hon faktiskt kan kontrollera. Hon verkar njuta hejdlöst.

Idag satt hon i babysittern nöjd för sig själv och sög på händerna, medan vi åt inte bara lunch, utan också gjorde expresso och drack upp den. Under tiden dåsade hon av, av och till. Det måste vara något slags rekord. Det trodde jag aldrig för två veckor sedan.

Men annars har hon återgått till att äta varannan timme - mängden mjölk behöver tydligen ökas. Men eftersom hon numera knappt vaknar på nätterna, och bara kan läggas ner direkt igen efter amning och rapning, så känns det inte alls lika jobbigt. Amma kan jag göra hur ofta som helst - det är det där med att vanka runt med vaken och missnöjd unge som är jobbigt.