Första Alla hjärtans-dag som vi är tre, eller i alla fall tre här ute i världen. Förra 14/2 var Signe inne i min mage, och jag var tärna på goda vännens bröllop. Och chaufför - jag fick ju ändå inte dricka alkohol. Lite bitter var jag över det, och väldigt trött och illamående. Nu mår jag bättre, långt bättre, även om saker fortfarande är slitiga.
Den stora skillnaden är väl att jag mår bra, men omständigheterna runt omkring har blivit väldigt mycket mindre förutsägbara. Jag sover egentligen mer på nätterna, till exempel, men att aldrig veta om man ska få sova eller ej tär ändå på psyket - fast det oftast går bra.
Kanske borde jag låta mer lyrisk, insåg jag plötsligt. Jag borde skriva om hur lycklig jag är, hur mycket bättre livet är, att vi äntligen fått det vi längtade efter. Men vi hade ingen aning om vad vi längtade efter eller hur det skulle bli, och förändringen på ett år är så fundamental att det är svårt att säga något vettigt om det. Det är annorlunda nu. Nu har vi Signe, och världen ser helt annan ut.
Det var det här vi var på väg till, då för ett år sedan, och tja, nu är vi framme. Där vi ska vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar