Det gick ju bara inte

Innan Signe föddes, när Signe inte var Signe riktigt än utan barnet vi fantiserade om att vi skulle få, och knyttet som bodde i min mage, då hade AB och jag en plan. Det var en bra plan, och vi tog ofta upp den även efter att Signe hade kommit till oss och var överrens om att så skulle vi göra. Vi har fortfarande, i någon mån, den planen. Den fungerade aldrig, den funkar inte särskilt bra nu heller, men jag är inte säker på att det är för att det var något större fel på planen som sådan.

Planen var, i all sin enkelhet, att jag skulle ta hand om Signe, på det stora hela, och så skulle AB ta hand om mig. Jag är mer mammig av mig, AB är en fantastisk förälder men ändå rätt nöjd med att jag skulle ta huvudansvaret för den lilla nyfödda bebisen, och så skulle hon fixa allt runtomkring. Jag skulle amma och bära och byta på, och hon skulle fixa lite mat och dra runt dammsugaren nån gång ibland, och resten av tiden skulle vi mysa med varandra och vår unge. Så, ungefär, tänkte vi oss den första tiden. AB skulle ju till och med vara hemma på heltid i två månader, så vi borde kunna få det riktigt soft.

Inget alls fel på planen, i sig. Bortsett från en detalj. Nämligen att det inte fanns någon som helst möjlighet för mig att ensam ta hand om Signe. Det dröjde mycket länge innan jag kunde acceptera det med hjärta och hjärna, men rent fysiskt framgick det väldigt väldigt fort. Signe krävde nämligen från början och väldigt lång tid framöver, en fysiskt aktiv vaken närvarande vuxen tjugofyra timmar om dygnet. Inte bara en vuxen närvaro, utan en vuxen som bar runt, gungade, sjöng, tröstade och gav aktiv uppmärksamhet. Dygnet runt.

Det går inte. Det går inte på en person. Det går, visade det sig, faktiskt inte på två personer heller. Om man tänker på arbeten som bemannas dygnet runt, som larmcentralen jag jobbade på i flera år, så kör man med treskift på sådana ställen. Folk förväntas inte kunna jobba halva dygnet oavbrutet. Man behöver vara minst tre personer per dygn för att få ihop det.

Vi hade inga strategier för situationen vi var satta i, men jag kan förlåta oss för det. Det går liksom inte att ha strategier för en omöjlig situation. Jag minns hur jag såg mig omkring och letade efter bekräftelser på att det omöjligt kunde förväntas av oss att vi skulle klara av det, och det enda jag möttes av var förväntningar om att det ju inte kunde vara så svårt. Alla andra gör det ju.

Men sen har jag insett att alla andra inte gör det. Alla andra småbarnsföräldrar gör inte alls det jag och AB gjorde. De har det inte alls som vi hade det. Inte alla andra. En del, men inte de flesta.

Många barn kan då och då tänka sig att ligga ner nånstans. I en spjälsäng eller barnvagn eller babysitter, t ex. Många barn är nöjda långa stunder. Många barn kan sova lite längre stunder i taget, säg mer än 20 minuter. Många barn kan ligga stilla medan de ammar och vara nöjda och glada med det. Många barn kan sitta nöjt i en famn, även om famnens ägare är stilla och sitter ner. Många barn kan somna in utan hjälp, eller hos en vuxen som är stilla och sitter eller ligger ner. Vissa kan till och med somna om själva på natten utan att det tar en halvtimmes aktivt sövande.

Signe kunde ingenting av det, och det dröjde väldigt länge innan hon lärde sig. Hon var så gott som konstant missnöjd de första tre, fyra månaderna, och även senare var det mycket vanligare att hon var missnöjd eller frustrerad än att hon var nöjd. Hon var nästan alltid tvungen att vara på något sätt sysselsatt av en vuxen, och fick hon inte det hon behövde omedelbart gick det väldigt fort utför. Hon ville dessutom, och vill fortfarande, kunna göra allting långt innan hon orkade med det. Hon började försöka kravla framåt när hon var fyra månader - när armar och ben fortfarande var små knubbiga stubbar i hörnen på en jättelång bål. Och så fortsatte det. Frustration frustration frustration, över allt hon inte kunde.

Och så vi då, som inte förstod varför vi inte kunde få vårt liv att funka, och vad det var som gjorde just oss till så jädra inkompetenta föräldrar som bara inte klarade av allt det här alla andra verkade fixa så enkelt. Men det var ju faktiskt inte samma sak. Den som hade Signe kunde aldrig slappna av - och den som inte hade henne kunde aldrig komma undan och slippa höra henne. Hon gnällde nästan jämt, och vi fick bokstavligt talat aldrig vila.

Det är inte så konstigt att det var tungt. Det är inte så konstigt att de strategier vi hade föll ihop. Vi hade en uppgift, att hålla vår vardag flytande och vår bebis nöjd, som inte var möjlig att utföra med de resurser vi hade. Det gick bara inte.

Så här i efterhand börjar jag kunna se det. Att det inte var konstigt att det inte fungerade för oss, att uppgiften helt enkelt var omöjlig att genomföra på två personer. Vi behövde hjälp, och vi skaffade oss den hjälpen, och det var en jäkla tur för oss. Tack vare ABs och mina föräldrar har Signe inte behövt lida, hon har inte blivit ignorerad eller skakad eller övergiven eller skriken åt. Hon har fått se oss skrika åt varandra lite oftare än mitt samvete gillar, men annars har vi klarat det rätt bra. Vi finns kvar och kämpar vidare, och jag kan inte tänka mig annat än att alla efterföljande år kommer vara lättare än hennes första. Men det första var banne mig görsvårt.

Jag hoppas att vår fina plan nån gång ska kunna bli verklighet. Jag hoppas att de arbetsuppgifter som ingår i att vi i vår familj ska ha en fungerande vardag ska vara möjliga för oss att genomföra. Jag hoppas att vi ska få leva i en verklighet där vi räcker till för det som krävs av oss, och att inte varje dag längre ska kräva en övermänsklig ansträngning bara för att fixa det mest basala. Jag hoppas det, och jag tror det.

Men om nån nånsin säger "små barn små bekymmer" i min närhet tror jag att jag gör den personen illa...