Växtvärk och välmående

Det verkar som att lilla knyttet tyckte det blev för trångt, för de senaste dagarna har min mage växt bisarrt mycket. Inte riktigt så att det syns att den växer, men så att det märks skillnad mellan morgon och kväll. Ungefär som när krokusarna kommer upp i april - rätt vad det är så står de bara där i rabatten och är färdigutslagna, utan att man fattar vad det var som hände.

Fast med magen fattade jag hela tiden vad som hände, eftersom det kändes rejält. Kroppen är uppenbarligen inte alltid superbra på att skilja på positiva och negativa förändringar, och en mage som gick från handboll till medicinboll i storlek på två dar gjorde ont. Eller framförallt så var, och är, det obehagligt och tröttande. En gång i tiden, innan lilla knyttet började växa, var mina magmuskler raka och låg tätt intill varandra uppifrån och ner. Nu är de böjda som två ostbågar, och då är de inte lika effektiva, om man säger som så. De här dagarna har jag fått andnöd om jag stått upp, och det känns som om jag ska gå av på mitten.

Fast nu har växtruschen visst stillnat av för den här gången, och kroppen börjar, igen, långsamt anpassa sig till de nya förhållandena. I måndags kunde jag knappt ta mig till skolan, och allting kändes fruktansvärt obehagligt, men nu blir jag mest lite trött och matt.

Det roliga är att när folk frågar hur jag mår, så svarar jag med ett glatt och soligt leende "Jättebra!" (ja, förutom i skolan i måndags då, då kved jag och höll mig för magen). Och det är faktiskt alldeles sant - jag mår jättebra. Så länge jag lyssnar på min kropp och gör precis så mycket som jag orkar, och inte mer.

Hur sjutton pallar folk det här som jobbar heltid? Hur pallar de som jobbar heltid, _och_ har småbarn sen tidigare? För att inte tala om de där som jobbar heltid, har småbarn och roar sig med att renovera radhuset/bygga ny villa/osv? Det känns som om det är standard, och min variant med halvhjärtat plugg och lite extrajobb är rena latmanskuren.

Jag har en rätt ofta återkommande liten dialog med mig själv, där ena sidan skäms lite och säger saker som att andra människor minsann jobbar heltid och är gravida, och att jag är en mes, medan den andra sidan (som jag lyssnar mer på) säger att det här är _min_ graviditet, inte andra människors, och att även om jag säkert skulle kunna göra väldigt mycket mer än vad jag gör just nu, så finns det inget egenvärde i det. Att det är klokt och bra av mig att lyssna på mig själv och inte överanstränga mig, och det är de som stressar runt som små illrar som fattar fel beslut, inte jag.

Och så läser jag ivrigt alla artiklar och inlägg jag kan hitta som handlar om att stress är skadligt för människor i allmänhet och små knytt i synnerhet, och försöker känna mig klok och självgod istället för pjåskig.

För jag sade till mina kursare i måndags att aj, det här gör ont, och jag tänker stanna hemma tisdag och onsdag. Jag har sagt till min chef att jag inte kan jobba mer än ett helpass per helg, och helt enkelt inte orkar mer. Och jag ser fram emot en sommar med enbart lite helgjobb och resten ledig tid för mig att vara gravid och pyssla hemma. Jag tar det lugnt och vilar jättemycket, och strävar efter lugn och ro med både kropp och själ. Och jag mår jättebra, eftersom jag inte försöker göra någonting som gör ont eller får mig att må dåligt. Då är det klart att man blir soligt leende och nöjd.

Så jag tror att jag tänker nöja mig med att vara oändligt glad att jag är så här privilegierad. Att jag har råd att känna efter, att säga nej, att ta det lugnt när det känns som om jag behöver det. Jag är glad över det, istället för att ängsligt snegla mot de som gör mer än jag och undra om jag borde vara lika duktig. För jag är duktig, som det är. Jag bygger ett knytt, och det får räcka så.

Och nu är snart mitt fyra timmars jobbpass slut, och då ska jag i långsam takt cykla hem till min fru och min hund och mysa med dem, och se fram emot långhelgen. Livet är gott.