Irrititationsmoment i gravidvardagen

Det verkar, i alla fall om man kollar på internetforum, som att de flesta under sin graviditet hittar några saker att verkligen störa sig på.

För många är det främlingar som klappar en på gravidmagen. Det har inte jag några problem med - de enda som petat på min mage, eller ens velat göra det, är snälla vänner och släktingar som frågat först, med ord eller åtminstone med kroppspråk. Och jag är själv så förtjust i min mage, att jag bara blir glad, och gärna låter folk klappa på den. Andra stör sig på annat, folk som berättar blodiga och hemska förlossningshistorier, eller berättelser om sjuka barn, eller vad det kan vara. Jag har ett alldeles eget irritationsmoment: välmenande råd om vad jag bör och inte bör göra.

Och jag inser att de är välmenande. Och jag inser att de som kommer med dem som regel bara kommer med ett var. Det är ingen särskild person som tjatar om något, det hade kanske rentav varit enklare att hantera, utan det är den samlade effekten av en omgivning som i mina öron verkar vara full av förmaningar om att "borde du verkligen" och "det är inte bra att" och "gravida ska inte" det ena eller det andra. Det är inte ens alltid människor som säger sakerna till mig, det kan vara saker jag läst om i tidningen, eller andra gravida som oroar sig för sin egen skull. På något sätt har jag utvecklat en känslighet, och nu blir jag alldeles stel av irritation så fort jag hör någonting om saker som är bra eller inte bra att göra.

Så här kommer min lista, över saker man faktiskt alldeles visst får göra som gravid. I alla fall under normala omständigheter i rimlig mängd. (Precis som i vanliga livet, alltså.)

Man får alltså (faktiskt!!!) till exempel:

* Simma bröstsim.
* Bada bubbelbad.
* Bada i havet.
* Äta räkor.
* Äta lakrits.
* Äta jordgubbar.
* Äta sushi - inklusive den råa laxen.
* Få massage.
* Ha sex.
* Ha sin laptop i knäet.
* Jobba.
* Dricka (alkoholfritt) rödvin.
* Äta mediumstekt nötkött.
* Sola.
* Gå på konsert.
* Färga håret.
* Klippa håret.
* Flyga.

Och en massa andra saker som jag inte kommer ihåg just nu men som människor till min enorma irritation ängsligt undrat om det verkligen är bra att jag gör, de senaste åtta månaderna. Och ja, det är det!

Därför att gravida är också människor. Därför att gravida har också ett liv. Därför att gravida har också en hjärna, och ett omdöme, och en förmåga att läsa innantill.

Och alldeles särskilt så har jag allt det där - det är fullt möjligt att alla andra som blir på smällen blir skitkorkade och tappar allt vad omdömesförmåga heter. Inte för att jag tror det, eller för att det verkar så, men det är ju möjligt. Men jag vet att det inte är så för mig, och därmed behöver jag inte råd och tips om vad jag bör och inte bör göra. Jag är jag och mitt liv är mitt, och jag äter vad tusan jag vill, dricker vad tusan jag vill, och badar i vad tusan jag vill. Så det så.

(För att inte tala om att jag har sex hur tusan jag vill. Men det är det faktiskt färre som ifrågasatt. Förmodligen för att jag inte berättar något om det.)

Som sagt. Lite irriterad...

Min goda vän Trollmor sammanfattade sin åsikt i frågan på ett bra och koncist sätt: "Rök inte, drick inte, hoppa inte bungy jump. Räcker inte det?" Jag håller med henne, med tillägget att jag tycker att det är lite schysst att följa livsmedelsverkets rekommendationer angående matvanor också, och eventuella rekommendationer från barnmorskor och läkare. Men det sistnämnda är ju högst individuellt, och anpassat till situationen, ingenting som kan ges som allmänna råd.

Jag tror dels att det är vanligt att folk missar vad som gäller vid amning och vad som gäller vid graviditet, som exemplen med räkor och jordgubbar, som kan vara en grej att fundera på om barnet får en massa utslag när man ammar, men som inte alls är dåligt för foster. Eller att de missar skillnaden mellan foster och spädbarn - spädbarn mår inte bra av att bada bubbelpool, det är för varmt och för mycket klor i vattnet. Men alltså, under graviditeten är det stängt upp i livmodern. Det är stängt. Hur skulle det annars se ut, liksom?

Eller att saker som eventuellt kan ge vissa negativa biverkningar uppfattas som helt förbjudna, som uttalandet från en barnmorska som jag läste i en tidning att "gravida ska inte sola". Grejen är den att hormonerna under graviditeten kan ge upphov till pigmentförändringar om man solar, så att man med otur kan få pigmentfläckar. Det är inte farligt. Det är bara möjligen missklädsamt, om man bryr sig om sånt. För mig är skillnaden milsvid mellan "kan ge upphov till pigmentförändringar" och "gravida ska inte". Vad hände med det personliga valet? Vad hände med ett informerat beslut? Jag kanske älskar att sola, och skiter i pigmentförändringar - vadå "gravida ska inte"??? Samma sak gäller för övrigt att färga håret - hormonerna kan ge intressanta resultat. Men det är inte farligt för fostret - möjligen ska man inte jobba med det på heltid i dåligt ventilerade lokaler, men återigen, det är ju en helt annan sak.

När det gäller lakrits kan det i stora mängder bidra till högt blodtryck, vilket så klart inte är bra för någon - gravida eller inte gravida. Men det är i stora mängder, det. Det kan också möjligen bidra till sammandragningar och förvärkar, men det är rimligen bara relevant under vissa delar av graviditeten, och om det är något som är ett problem för en. Många känner aldrig av något sådant innan förlossningen, oavsett hur mycket lakrits de äter. Eller ananas, för all del, som tydligen ska ha en liknande effekt - på vissa.

Men det är så lätt att ta sin egen upplevelse och generalisera den till en norm. Och det gör mig så trött. Vad är det för fel med nyanser? Vad är det för fel med "å ena sidan, å andra sidan?" Varför kan folk inte ta med all information, inte bara Aftonbladets löpsedel, när de vill berätta något?

En del av exemplen i min klagosång kommer från goda vänner, och jag menar inte att hacka på er! Det är inte specifika råd eller tips som irriterar mig - det är den samlade effekten som blir tärande.

För det går ju inte att värja sig. Det går inte att bara rycka på axlarna och säga "Jaså, säger du det?" och sen göra som jag vill i alla fall, utan att fundera på saken. Det går inte - för det handlar om mitt barn. Det handlar om det jag är mest rädd om i hela världen, mer rädd om än jag varit om något i hela mitt liv, och som jag vill så oerhört väl. Varje råd, tips eller förmaning innehåller ju ett outtalat hot - "för annars kommer din bebis må dåligt". Och då går det inte att ignorera.

Det går inte att göra något annat än att utvärdera hotet, till fullo och i detalj, innan jag kan återgå till att äta min oxfilé, simma i havet ellet njuta av mina jordgubbar. Och medan jag utvärderar fylls jag av skam och oro, och min upplevelse blir förstörd. Och eftersom varje sådan grej, hur ounderbyggd och fånig den än är, ger mig oro och kräver att jag, åtminstone inför mig själv, motiverar mina handlingar, så blir den samlade effekten tröttsam. Tröttsam - och i slutänden väldigt irriterande.

För jag är ju påläst. Jag är ju informerad. Jag har anpassat mitt liv efter vad som är bäst för fostret, och följer alla råd som är underbyggda med forskning och vetenskap. Det är väl det att jag tycker att det borde räcka - att jag inte dessutom ska behöva försvara en massa andra saker, som jag inte tänker ändra på.

Nu är det bara några veckor kvar av graviditeten, så min irritation över detta kommer av naturliga skäl snart gå över. Men jag anar redan nu att detta bara är början. För om det finns så här mycket råd och tips om allt jag måste göra och absolut inte får göra som gravid, när bebin ändå är gömd inuti min mage - hur tusan kommer det inte att bli när vi väl är föräldrar?

Det är bara att utrusta sig med tålamod, misstänker jag - alternativt börja kräva forskningsrapporter från alla som kommer med goda råd...