Hur jag skulle vilja göra som förälder - kanske

Jag har en massa tankar kring hur det kommer att bli när bebisen kommer, och har läst på och läst på och läst på, som min vana är. Nu börjar jag nästan närma mig samma påläsningsnivå som vi hade inför att vi skaffade hund...

Hur som helst så inser jag att det finns en liten mängd saker jag har bestämda åsikter om så här i förväg, och det kommer givetvis bli jätteintressant att se hur det blir när verkligheten dyker upp och ställer sig ivägen.

Fast det är framförallt en princip jag fastnat för, eller ett par stycken kanske det är. De handlar om att det är viktigt att göra det som är bäst för medlemmarna i ens egen familj, oavsett vad utomstående tycker. Att det är viktigt att alla medlemmarna i familjen mår bra och får sina grundläggande behov tillfredsställda, och att alla eventuella principer och beslut måste anpassas därefter. Jag har en massa fantasier om saker jag tror vore bra att göra - men det viktigaste är att vi alla mår bra.

Jag vill till exempel gärna pröva att amma. Det verkar praktiskt och nyttigt och ekonomiskt och bra på många sätt. Men det är just det - jag vill pröva. Jag vill inte driva mig själv och min fru och bebin till skrik, svält och vansinne genom att envist försöka få något att funka som är svårt, smärtsamt eller obehagligt. Jag vill under inga omständigheter martyrmässigt sitta med blödande bröstvårtor och känna mig misslyckad som mamma om det inte funkar. Går det prestation i det så får det vara.

När det gäller amning verkar det för övrigt finnas en otroligt snäv norm för vad som är tillåtet och inte, och en allmän inställning att mina bröst och mitt barns mathållning är något som andra människor utanför min familj på något sätt skulle ha rätt att lägga sig i och ha åsikter om. Som om det vore någon slags fråga för en allmän opinion, snarare än en djupt privat företeelse.

Dels verkar det finnas en moralisk ställning att en mamma som inte ammar är en sämre mamma, och till varje pris ska uppmanas att amma, i värsta fall med skrämselhistorier om allergier och bröstcancer - det värsta jag läst är en blogg av en kvinna som chockad och nyförlöst satt och skakade en timme efter förlossningen, då en barnmorska kommer in och ifrågasätter hennes beslut att inte amma. Inte bara att hon inte har med saken att göra - timingen var ju bortom all kritik. Så det är ena hållet.

Det andra hållet verkar vara att efter fyra månader ska man börja med puréer och efter sex månader ska man trappa ned på amningen. Då är å andra sidan mammor som nattammar sina barn, eller ammar ofta, dåliga mammor för att de skämmer bort barnen och förstör deras tänder. Och efter ett år får man inte längre amma, mer eller mindre, och absolut inte efter två. Då är det något perverst över det hela, och mamman är ond och klängig och binder barnet för tätt intill sig.

Så det finns ett rätt sätt att göra det på, och bara ett, och om någon inte följer schemat har hela världen med sjukvården i spetsen rätt att lägga sig i och kritisera.

Och där är min enda princip och föresats inför bebisens ankomst att vi ska hitta det som funkar bäst för vår familj, det som vi tre trivs med och mår bra av - och jag tänker bita huvudet av alla som hävdar något annat. Vare sig vi kör med ersättning från dag två eller jag väljer att amma tills ungen börjar skolan. Så är det med det.

Lite liknande tänker jag kring att jag väldigt gärna vill att knyttet ska sova i vår säng, eller snarare i en tillsats till vår säng bredvid mig. Vi har bara en 1,60 säng, och får inte plats med större heller, så det får bli en slags sidovagn. Det verkar praktiskt och mysigt och bäst för nattsömnen att ha barnet nära - men vi kör bara så om det faktiskt funkar. Kanske blir vi galna på det. Kanske får vi aldrig sova, eller ligger vakna av skräck att lägga oss på ungen. Kanske får lilla bebisen som vana att somna själv i soffan och det är mycket mer praktiskt att ha en säng redo i vardagsrummet. Är det på det viset, ja, då gör vi så.

Också när det gäller samsovning verkar det finnas tusen åsikter, och mer än tusen människor som anser sig ha rätt att pracka på andra sina åsikter vare sig de vill eller inte, men det verkar i alla fall inte fullt lika normativt som frågan om vad den lille skrutten ska äta.

Den tredje kroppsfunktionen, förutom att sova och äta, det vill säga kissa och bajsa, har jag också idéer kring. De idéerna handlar om att det verkar rätt dumt att lära ungen att kissa och bajsa med kläder på, dvs blöja, enbart, med tanke på hur enormt svårt det är att lära om var och hur man ska kissa och bajsa. Det märker man ju som vuxen, inte minst - har ni försökt kissa med kläder på någon gång? Inte för att det är så himla nödvändigt att kunna, men det är ju näst intill omöjligt - det är svårt nog att försöka kissa i en urinprovskopp. Jag tror att jag fick någon slags aha-upplevelse när jag försökte göra det (kissa i en plastkopp, alltså, inte med kläder på) och märkte hur svårt det var, och tillsammans med erfarenheten att rumsrenhetsträna valpen fick det mig att tänka att det här med att försöka köra utan blöja redan tidigt nog kunde vara värt att försöka.

EC kallas metoden, för övrigt, och är inte min idé, även om jag då tänkt liknande saker själv. Grunden är dels att de flesta barn, även de allra allra minsta, håller sig medan de blir burna. Jag vet inte om det stämmer i alla fall, men det stämde på lilla valpen när han var alldeles för liten för att vara rumsren i övrigt - han kissade överallt och hela tiden, men aldrig aldrig i våra knän. Så det känns inte osannolikt att detsamma skulle kunna gälla små människobarn. Den andra tanken är att många spädbarn visar på olika sätt när de kissar och bajsar - inte med syfte att kommunicera, så klart, utan bara för att det blir så rent fysiskt.

De här två tillsammans innebär att om man bär barnet mycket, till exempel med bärsjal, så kommer knyttet förmodligen inte kissa ner sig så länge det bärs, men lika förmodligen börja vrida sig och gnälla när det behöver kissa. Om man då tar loss det och håller upp det kommer det förmodligen kissa - allra helst då över en potta, en toalett eller ett handfat, om man är lite snabb och påpasslig. Tydligen tenderar kall luft också att trigga kissreflexen - många barn verkar ju kissa när man byter blöja på dem. Samma sak gäller rimligen bajs, fast mer sällan.

Det är i alla fall teorin. Idén jag gillar och tänkte försöka prova med, om det visar sig praktiskt möjligt, är att man kan hålla upp barnet med naken underkropp vid vissa tider, kanske efter att det ätit eller när det vaknat eller annat, precis som vi gjorde med hundvalpen, och då bli glad om det kissar. Gör det inte det så gör det inte, det är inte mer med det och inget att åma över, och det finns inget som hindrar att man har blöja också.

Det är inte så att det är något fel med att barnet gör ifrån sig i blöjan - det vore ju bara himla praktiskt om det ibland inte gjorde det. Och det vore ju också himla praktiskt om man inte först tränar ungen i tre år att kissa och bajsa stående med kläder på, för att sen försöka lära om att man ska göra det med naken underkropp och sittandes. Det verkar enklare att visa att det går att göra på båda sätten från början.

Men vi får se. Kanske hamnar blöjtankar allra nederst i högen av våra bekymmer, och vi halar fram pottan nånstans i treårsåldern och nöjer oss så. Det verkar ju funka bra för de flesta - det finns ytterst få skolbarn som har blöja, jag nöjer mig med det. Jag vet att min brorsa inte slutade med blöja förrän han var fem, och han är en vällyckad och framgångsrik ung man numera, så det verkar ju gå bra det med.

Överhuvudtaget undrar jag om det inte finns oändligt många sätt att göra rätt på, så länge man lyssnar på sig själv och på varandra, och är beredd att pröva sig fram till det som funkar. Om inte annat så är vi omgivna att massor med goda exempel bland våra vänner, som allihop verkar göra på olika sätt, och som allihop verkar vara fantastiska föräldrar och har oerhört mysiga barn. Det känns väldigt betryggande inför framtiden.