30 dagar kvar

30 dagar kvar till beräknad förlossning. 30 dar. Hurra!!!

Jag är ganska klar med det här nu, känner jag. Jag är inte särskilt rädd för förlossningen längre, och väldigt väldigt redo att sluta vara gravid. Kom igen nu, knyttet!

Men nej, egentligen är det ju bra om det stannar i magen åtminstone fjorton dagar till. Men sen får det faktiskt räcka. Inget gående över tiden, tack! Jag är rätt påfrestande att leva med redan nu - jag misstänker att det kommer bli rätt synd om AB om jag ska hålla på och gå gravid till vecka 41+6 eller nåt. Kanske lika bra att hennes semester tar slut den 24/8, så hon slipper vara hemma... Eller nej, så illa tror jag inte det är - jag är nog ett trevligare sällskap än jobbet även som höggravid. Men jag hoppas jättemycket att slippa vänta så himla länge.

Och jag känner mig så nöjd med att ha bestämt mig för Danderyds förlossning. Det känns jättebra att ha en tydlig bild av ungefär vad som kommer att hända, var vi ska och hur det ser ut, och det känns jättebra att jag känner mig glad och trygg med det.

En av grejerna jag är nöjd med är att vi blev visade både akutrummet om det blir något problem med barnet, och akutoperationsrummet om det skulle bli så illa som ett urakut kejsarsnitt. Det innebär att jag vet hur det ser ut, och verkligheten är alltid mycket bättre än fantasier. Oavsett hur otäckt något ser ut i verkligheten, är det inte hälften så otäckt som det ser ut inuti ens huvud när man är rädd för det. Nu kan jag förankra eventuella skräckscenarion i tydliga bilder, som inte far iväg och blir jättehemska.

En annan rädsla jag har haft är att inte bli tillräckligt bedövad om jag skulle behöva sys efter förlossningen. Smärtan under själva förlossningen skrämmer mig inte när jag tänker på det, det känns naturligt och inte kränkande, men idén att kunna känna det om någon läkare eller sköterska sticker nålar i mitt underliv känns fruktansvärd. Och jag har läst om det, berättelser om kvinnor som inte blivit tillräckligt bedövade, eller i värsta fall inte bedövade alls, och blivit sydda ändå. För mig framstår det som en mardröm, och jag har inte kunnat släppa rädslan att det ska hända mig.

Men jag blev helt lugnad, nu oroar jag mig inte för det längre. Barnmorskan som visade oss runt gick igenom hela förlossningförloppet med oss, och när vi kommit till efter att barnet kommit ut kommenterade hon att "om du spruckit så kan det behöva sys, med bedövning". Jag gillade att hon sade det, att hon tog upp det spontant, och när jag berättade att just det var en sak jag oroade mig för ansträngde hon sig att förklara att de aldrig skulle göra så, att det var helt självklart att de bedövade först och såg till att det tog, och att det var helt upp till mig om jag inte vad nöjd med bedövningen. Det kändes bra.