Messershmidt, heter det!

Lite funderar jag på om jag kanske är mer känslig, eller mer lättirriterad, än många andra när det gäller just goda råd och förmaningar. Jag tror det ligger lite i min natur, det kommer igen i andra sammanhang också.

Det var faktiskt något som jag oroade mig för redan innan jag blev gravid, att "herregud, nu kommer folk komma fram till mig på stan och tala om för mig vad jag får och inte får äta". Så man kan väl säga att jag var lite försvarsinriktad redan från början.

Det hänger nog delvis ihop med att jag är väldigt kritikkänslig, och ärligt talat ofta rätt kaxig. Jag tycker liksom som regel att jag gör rätt, och blir irriterad när andra inte inser det. Det gäller inte bara graviditeten, gubevars, utan det mesta - "kom inte och säg till mig vad jag ska göra!". Det har blivit bättre med åren, onekligen, och var väl som värst i övre tonåren, då det hände att jag lade ifrån mig saker och gick ut från rummet om jag fick oönskad eller i mina ögon obefogad kritik. Nu kan jag lättare skaka det av mig, men det är fortfarande ett klockrent sätt att göra mig störd och lite irriterad. Annars är jag en rätt snäll och medgörlig människa, som regel, men vi har väl alla våra sidor.

Kritikkänsligheten hänger såklart ihop med den andra sidan av myntet - prestationsångesten. Jag vill inte ha kritik, för jag jobbar stenhårt på att göra rätt från början. Så dels vet jag ofta vad jag håller på med och har som regel tänkt igenom allting, eftersom jag jobbar väldigt hårt på att ha det så, och dels blir jag störd av att inte hela världen inser det och vet det om mig redan.

Så funkar det ju såklart inte - dels eftersom även den mest ambitiöse gör fel och missar saker, således även jag, och dels för att det inte står "überpåläst prestationsgalning" i pannan på mig. Jag inser att många andra människor känner sig osäkra och gärna vill ha råd och tips, och att det ingår i normala relationer och social samvaro att utbyta tankar och information. Alla jag möter kan ju inte veta om att just jag minsann vet allt om allting redan... (Alltså, det inser jag ju rent intellektuellt att jag inte alls gör - det här är inte min vackraste sida...)

Men förutom generell kritikkänslighet så tror jag att det spelar jättestor roll att det handlar om just min kropp. Där poängen för mig är, just det, min kropp. Det är också en grej som gått igen hela mitt liv, från någonstans när jag kom i puberteten väldigt väldigt tidigt. Det är min kropp, ingen annan har med den att göra överhuvudtaget, håll er undan.

I mellanstadiet var det väldigt populärt att pojkarna försökte stjäla flickornas mössor (väskor, hårband, pennor, välj något) och tafsa lite på dem på vägen, medan flickorna fnittrade och menlöst sprang undan två steg. Förutom jag - det var ingen som vågade försöka mer än en gång. Min kropp, mina grejer, ingen jäkel får röra! Överhuvudtaget har jag varit väldigt väldigt känslig för kroppslig beröring och kroppslig integritet. Ätstörningar och mobbning har inte gjort saken bättre, inte kränkningar från sjukvården och sjukvårdsrädsla heller. Det är ett tema som gått igen hela livet, helt enkelt.

Det är mycket mindre dramatiskt och ångestfyllt numera, det är ingenting som plågar mig. Men det dök upp väldigt tidigt i graviditeten - och jag har försvarat mig med näbbar och klor från alla idéer om att någon annan än jag ska bestämma någonting om vad jag ska eller inte ska göra när det gäller min kropp. Det var oerhört viktigt för mig att utgå från att jag i grunden äter vad jag vill och dricker vad jag vill och gör vad jag vill.

Sen har jag som autonom, självständig människa valt att exempelvis följa livsmedelsverkets rekommendationer, efter att ha läst vad de skrivit och även sökt annan information. Men det har varit väldigt viktigt för mig att det är just ett medvetet val från min sida, inte något jag gör för att alla gravida måste det. Jag måste ingenting. Min kropp är min, och det är jag som bestämmer över den.

Dessutom är jag en klok, påläst människa som gärna vill ha barnet jag bär, och det borde ännu mer innebära att andra inte har med saken att göra. Jag är av normal intelligens och vill mitt barn i grunden väl - alltså bestämmer jag själv.

Ett typiskt exempel är frågan om amning. Numera är jag helt inställd på att jag gärna vill amma, och blev exempelvis uppriktigt glad när barnmorskan på förlossningsvisningen på Danderyd påpekade att om barnet skulle behöva tillmatas de första dygnen så gjordes det med en kopp, och inte med nappflaska, eftersom de inte ville störa amningen. För nu har jag läst på, och håller med om att det är viktigt, och tyckte att det var bra att de tänkte på det.

Men för att jag skulle kunna nå dit var jag tvungen att för mig själv, och av AB, få erkännandet att det är mitt beslut. Jag var ärligt talat från början helt inställd på att inte amma. Jag tyckte det kändes påträngande och kränkande och var inte alls beredd att låta någon ny person, inte ens min nyfödda bebis, göra något med mina bröst. Och det var inte förrän jag fick den positionen validerad och fick bekräftat att det faktiskt var helt okej att tänka och känna så, som jag kunde fatta ett annat beslut.

För det är min kropp. Även som mamma, och även som gravid, så är det min kropp. Min rätt till integritet och till att uppfattas som en autonom individ som själv fattar de beslut som rör det som ligger mig allra närmast är i mina ögon viktigare än nästan allting annat. Att någonting skulle vara marginellt bättre för barnet (exempelvis amning kontra ersättning) eller skulle kunna medföra en liten risk (exempelvis massage eller lakritsätande) är inte tillräckliga skäl för att det ska gå över min rätt till självbestämmande. Jag bär ett barn i magen, men jag är fortfarande en människa.

Så litegrann tror jag att den starka rädslan jag har att bli kränkt rent kroppsligen, och att bli fråntagen mitt självbestämmande, spelar in när jag reagerar på välmenta råd och andras omtanke. Det är så viktigt för mig att inte bli reducerad till någon slags allmän egendom, att jag stör mig på allt jag uppfattar som tendenser åt det hållet.

Ur det perspektivet kanske det faktiskt kommer att bli mycket lättare när bebin är född. Då är den utanför mig, och det som ifrågasätts är inte längre min kroppsliga integritet, utan min förmåga som förälder. Och det har jag mycket lättare att hantera, trots kritikkänsligheten, och också mycket lättare att sympatisera med åsikten att andra människor faktiskt ska lägga sig i. För jo, barnen är allas angelägenhet, och inte föräldrars egendom.

Förmodligen kommer jag således bara bli alldeles normalt frustrerad över goda råd kring läggning, kläder och uppfostran, men bli alldeles stel av ilska om någon föreslår att jag ska sluta äta mjölkprodukter om barnet får ont i magen. Jaja, vi kan inte alla vara rationella...