Släkt och barn

Vi var hos min pappa och firade tjugondag Knut, alldeles utan att städa undan gran eller julprydnader. Istället bjöd han på gryta, och vi hälsade på lillkusinen My, tre månader.

My hade ont i magen och skrek medan vi åt lunch, i lite olika famnar. Det var inte alls lika jobbigt som när Signe skrek, men det påminde mig obehagligt om hennes första höst, och om hur det är att gå omkring med ett otröstligt barn. Och hur varje skrik skär igenom kroppen medan ångesten bara stiger - när det är ens egen unge. Det märktes tydligt, särskilt på min svägerska, att Mys föräldrar kände likadant. Det är dock en helt annan sak när man bara är faster! Andras skrikande ungar är inte alls samma sak som ens egna.

Vilket får mig att litet bittert tänka att det nog spelade in rätt mycket när vi led alla helvetes kval medan Signe var liten och olycklig, och bemöttes rätt mycket med axelryckningar och "men så jobbigt är det väl inte?" av omgivningen, särskilt mina föräldrar. Nej, för dig nej! När det är ens egen unge som skriker så är det tortyr.

Men jag fick My att sluta skrika och sova på min mage en skvätt istället, tills hon började söka runt i sömnen efter ett bröst och fick gå tillbaka till mamma och amma innan hon somnade in ordentligt. Jag var mycket stolt - uppenbarligen funkade knepen vi utvecklade på Signe lika bra på en liten My med ond mage.

Jag är så glad att Signe inte är tre månader längre!

Och så är jag lite ledsen på mina föräldrar, som på något sätt ofta lyckas få både mig och AB att känna oss dumma och otillräckliga och lite jobbiga. Fast de säkert inte menar det så. Morfar A skulle haft Signe inatt, men fick ryggskott, vilket han ju verkligen inte kan rå för. Men det kändes ändå jobbigt - och det känns jobbigt att vi så tydligt förväntas inte tycka att det är jobbigt.

Ibland tänker jag att nästa gång någon säger nåt om att det ju i alla fall är bättre nu, eller att det får man ju räkna med, eller att det är ju inte så farligt om att Signe fortfarande väcker oss en eller ett par gånger per natt, så ska jag erbjuda mig att ringa den människans hemtelefon varje gång jag stiger upp för att söva om henne, så får den se hur gott man sover efter en vecka av slumpmässiga, plågsamma väckningar då och då under natten. Inte så bra, kan jag tala om.

Det är lustigt. ABs föräldrar förmedlar liksom budskapet att även om de inte alltid kan finnas där rent fysiskt så skulle de gärna vilja, och vi ska veta att vi aldrig är ensamma och att de finns där för oss. Mina föräldrar förmedlar budskapet att även om de iofs gärna ställer upp och hjälper till om de kan, så borde vi på det stora hela klara oss själva, och ska inte tro att vi kan ta något för givet, utan vi får minsann ensamma klara vårt liv.

Det gör ont att det känns så.

Och så gör det jätteont att min mamma hade med en nalle till My som hon räckte över medan Signe var med och inte fick någon. Och att Signe blev tydligt ledsen över det, och stod försynt och tittade med indragen underläpp och bekymrade ögonbryn. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ha den minen!

Nästa gång vi träffar dem tillsammans tar vi med en egen ny leksak till Signe, som hon ska få. Jag vill inte att hon ska behöva känna sig avundsjuk och utanför. Aldrig.