Jag har haft tid att tänka en massa idag, för jag har gjort ärenden och varit på läkarbesök, och AB har haft inskolningen. Det har gått bra, enligt SMSen jag fått, vad nu bra betyder - förmodligen att Signe är jätteglad och mamma jättetrött, precis som övriga dagar.
Men jag oroar mig lite. Det oroar mig att pedagogerna än så länge tagit en väldigt passiv roll i inskolningen, och verkar tro att barnen ska komma till dem. Det oroar mig att jag inte tror ett ögonblick att det kommer funka för Signe. Hon gör inte så, kanske andra barn gör det. Kanske andra barn är spontant nyfikna på andra människor även när de har mamma med sig. Men Signe har inte varit det hittills.
Hon älskar folk, och hon älskar att vara i centrum. Hon gillar jättemycket att sitta vid ett knökfullt middagsbord eller springa i fulla affärer. På första samlingen på förskolan traskade hon glatt in i mitten av ringen och satte sig ett leka med rekvisitan. Så på det sättet är hon inte det minsta blyg.
Men säger någon hej vänder hon bort blicken. Tar någon i henne skriker hon om de inte släpper direkt. Finns mamma där behöver hon ingen annan. Hon vill gärna vara i centrum och gärna bli tittad på och få alla att klappa händerna. Men hon tyr sig inte till andra, och hon verkar inte se andra vuxna som resurser.
Och hon leker glatt med varenda ny grej men jag ska vara med hela tiden, sitta bredvid eller delta. Det är en lustig blandning av extrovert och introvert. Enormt energisk, aktiv, orädd och gillar att vara i centrum - och samtidigt väldigt mammig, ovillig att ta kontakt, måste ha saker på sitt sätt.
Jag pratade med min mamma lite bekymrad om det här igår, och beskrev hur jag tyckte att Signe funkar. "Mmm..." svarade hon fundersamt. "Men är vi inte också lite såna både du och jag?". Och jo, så kan det nog vara.
Men jag tror inte att vare sig jag eller min mamma var lätta att skola in på dagis eller leker bra i grupp...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vi upplever något liknande med våra barn. Busan är värre än lillklimpen dock. När någon förälder är närvarande är båda "bäbisar" och vill ha all uppmärksamhet hela tiden, Busan blir en liten bäbis igen och klarar inte att klä på sig själv eller att gå på toa själv.
Men hos dagmamman, två sekunder efter att mamma gått... Busan har klätt på sig ytterkläderna och skorna själv där hur länge som helst och toabesöken är inga problem. Båda äter fint med bestick, och de leker med de andra barnen och leksakerna hur "fint" som helst.
Med mor i närheten är ett evigt "mamma" "jag gillar inte, jag vill inte. Mamma, jag kan inte. MAMMA!" Men så fort jag är ur sikte så är de nyfikna på andra och så självständiga och så duktiga att hakan ramlar ner på mig...
Så visst finns det flera barn som är som Signe, i det fallet.
Det kanske blir någon slags balans på det sätt, att öva på att vara "stor och duktig" när man är själv med andra, och vila sig från det när mamma är med. Och så kan det ju också få vara, tänker jag.
Minskar "bebisheten" på jullov och så, efter ett tag med bara föräldrarna? Eller håller det i sig även efter någon vecka? *nyfiken*
Jag har hört fler berätta att pedagogerna varit väldigt passiva till att börja med. Det kanske är någon sorts gängse strategi? Att först låta barnet ta in omgivningen, och sedan kliva in och ta kontakt? Vad säger din mamma om det?
Skicka en kommentar