Alltså, grejen är ju den att när Signe är sådan här så är det ju så jädra lugnt, skönt och underbart. Och nu kommer det ju att vara såhär. Inte exakt så här, så klart, men lika jädra jobbigt som de första veckorna kommer det nog aldrig bli igen (om det inte händer något jättehemskt). Även om det kommer bakslag, eller sjukdom, eller bara allmän trötthet, så kommer hon aldrig mer att vara nyfödd.
Tack och lov.
Hon är så otroligt fin, och jag är så otroligt kär i henne. Och i min fru, och vår fina lilla hund, och vår mysiga lägenhet. Jag gillar mitt liv just nu, kort sagt.
"Uuuäääööhh" säger Signe, och håller med mig, medan hon slår på den otroligt roliga leksaken som hänger i babysittern. Stora flickan som kan hålla i saker nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Då förstår du kanske min känsla - "å, vad den lilla är ljuvlig, men ingen mer tack!" Även om ni kanske skulle vilja ha fler så småningom, så är det en härlig känsla för varje steg barnen utvecklas.
Skicka en kommentar