Gilla läget

Ganska ofta sover Signe till åtta, halv nio på morgonen, eller låter i alla fall mig ligga kvar och tryna tills dess. Idag drog hon dock gränsen vid halv åtta, efter att ha legat och sparkat och grymtat sen sju. Ingen mer sömn, helt enkelt, och jag var faktiskt jättefrustrerad när jag gick upp. Jag svor och grät en skvätt och sade "Men jag _vill inte_!!" och AB klappade lite på mig innan hon gick till jobbet.

Sen lät jag tiden gå lite till, lät känslorna passera, och konstaterade att det var ju faktiskt inte alls så att verkligheten var särskilt jobbig. Jag var förbannad för att saker och ting inte hade blivit som jag hade tänkt, men egentligen var det ju inte alls särskilt illa. En unge som somnar strax innan nio och sen sover gott till sju, det är faktiskt absolut inget att klaga över - även om sagda unge vaknar och käkar en tre, fyra gånger däremellan. Det var egentligen inte så att jag var så överdrivet trött - jag var mest förbannad över att jag inte fick som jag ville.

Det var liksom inte verkligheten som var så fel - det var bara det att den inte matchade mina förväntningar.

Med det perspektivet är jag väldigt tacksam att jag redan från början, innan Signe föddes, var inställd på att bebisar vill amma hela, hela tiden. Att de vill bli burna hellre än att ligga för sig själva och att de vill sova med sina föräldrar. Hade jag trott att Signe skulle äta 6-8 gånger per dygn, som de sade på BB, att det skulle funka att lägga henne i en barnvagn, eller att vi skulle ha någon särskild nytta av spjälsängen - då skulle jag nog blivit fullkomligt galen de första två månaderna. Som det nu var blev jag i och för sig halvt om halvt från vettet av sömnbrist och trötthet och brist på tid med AB, men det hade nog kunnat vara värre.

Eller så här. Jag hade ingen jäkla aning om hur oerhört jobbig den första tiden med Signe skulle bli. Jag hade helt andra förväntningar, rosenröda drömmar om en mysig höst med AB, mig och hunden, och bebisen som en gullig accessoar att amma och bära omkring på. Den totala förvirringen, skräcken och vansinniga tröttheten som blev istället var jag inte alls förberedd på.

Men jag hade inga specifika prylar jag var arg på att de inte funkade. Jag hade ingen särskild, riktad frustration om att "varför sover hon inte i sin säng?" eller "varför äter hon så himla ofta?". Jag var liksom inställd på att hon skulle vilja ammas jämt och bli buren överallt. Det jag inte hade förutsett var hur oerhört slitigt det blev för mig i längden.

Det positiva med det är dock att jag liksom utgår från det som grundläget. Förutom i morse, när jag helt tappade perspektivet, så är jag rätt bra på att köpa läget. Det är inte alls självklart att Signe kommer acceptera att ligga själv - och gör hon inte det, då är det bara att plocka upp henne. Det är ingen idé att ens försöka förutsäga när hon vill äta nästa gång - det varierar mellan en kvart (om hon vill snutta lite till, helt enkelt) till fyra, fem timmar (det är nästan lite läskigt). Jag testar bara med bröstet då och då, när hon inte är helt nöjd, och ibland vill hon ha. Det är inte alls säkert att hon kommer att somna bara för att jag tror att hon är trött - och gör hon inte det får jag anpassa mig efter vilken sorts stimulans hon vill ha tills hon är redo att somna.

För mig är hon nånstans "egentligen" fortfarande det där lilla buttra, krävande knytet som kom ut vid förlossningen, och alla avvikelser därifrån är välsignelser och något att vara tacksam för. Varje leende är en gåva, varje sovstund hon ligger i sängen är jag tacksam för att jag får dricka thé och skriva blogginlägg, och när hon äter ordentligt vid bröstet tills hon blir mätt och nöjd, utan att skrika eller tjorva, så tycker jag att hon är världens, världens duktigaste bebis. Jag blir alldeles uppfylld av glädje och tacksamhet att vi har fått en så otroligt begåvad, lättskött, snäll och förståndig dotter.

Det är klart att det hade gått att se det på ett annat sätt. Det är kanske det som är min poäng denna gång. Att jag hade kunnat vara frustrerad över att hon efter midnatt vaknar varannan timme för att amma. Att hon fortfarande oftast vrålskriker om vi lägger henne i barnvagnen. Att hon nästan alltid gråter sig till sömns i vår famn, efter en längre stunds vaggande. Och jag har liksom en misstanke att det finns föräldrar till liknande barn, som är det.

Jag har till och med en misstanke om att det finns bebisar som inte alls gör så här. Som gillar vagnen. Som somnar mer eller mindre av sig själv, inte som undantag utan som regel. Som alltid äter lugnt och snällt och säger till när de är hungriga. Som sover hela nätter, på riktigt, utan att vakna eller väckas. De finns säkert, och i viss barnlitteratur framhålls de till och med som en norm, eller som något man som förälder kan åstadkomma om man bara använder rätt metoder.

Och det är när jag läser sådant som jag är så innerligt tacksam att jag aldrig trodde att jag skulle få en sådan bebis. Så dum jag hade känt mig då.