...sade min svärfar idag, när jag ville ta Signe för att kolla om hon ville amma. Och jo, det gör hon säkert. Men grejen var den att hon hade sovit en stund, vaknat och suttit några minuter i svärmors knä, och började se lite besvärad och bekymrad ut.
Jag tog henne ändå, och hon ville både kissa och äta.
Det är klart att man kan vänta tills ungen skriker. Men då får vi ju för det första en stund med tjurig och ledsen unge, innan hon börjar gallskrika, och för det andra lär hon sig att om någon ska lyssna på en är det bäst att man börjar med att skrika i ordenligt. Och det känns ju lite jobbigt och onödigt.
Så jag tror jag skippar det där med att vänta tills hon skriker, och lyssnar strax innan. Det känns artigare, måste jag säga.
Signe fyller tre månader idag. Hurra hurra! För att fira åt vi tårta till kaffet, och har bestämt oss för att på prov sluta med minifom i tre dar. I bästa fall är koliken helt borta nu. Hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh, grattis på 3-månadersdagen!!! Wow. Måste säga att jag är lite avis att ni nåt dit nu. Det känns som en evighet innan vi är där... Det är inte så att jag inte vill njuta av allt som händer fram till 3-månadersdagen, men det är just koliken som jag gärna skulle slippa.
Hoppas det går alldeles utmärkt att sluta med Minifom och att Signes mage nu är helt i sin ordning.
Kram från mig!
Nej, det där med att vänta tills de skriker förstår jag mig inte heller på! Vilka andra individer i ens omgivning skulle man behandla så? Nu väntar vi med att servera middagen eftersom morfar inte har börjat skrika än :-D
*skratt* Nej, det är ju lite oartigt i andra sammanhang, liksom...
Ärligt talat förstår jag mer om man väntar på tydligare hungersignaler om man måste hålla på och tillreda en flaska - det tar ju en liten stund, och flaskan kallnar om man gissat fel. Men det finns ju inga skäl att vänta om man ammar, då känns det ju bättre ju oftare hon vill äta.
Och ärligt talat, vi njöt väldigt lite fram till typ tvåmånaders-strecket. Innan dess handlade det mer om att överleva... Men nu njuter vi!
Låter helt sunt att erbjuda mat när man som förälder misstänker att barnet borde börja bli hungrigt. Så gör vi ju när vi slutar amma också! Vilket hemskt liv vi alla skulle få om vi väntade med frukost, lunch och middag tills barnen blev jättegnälliga!
Det man kan säga är att "hon säger väl till när hon blir hungrig". Och det var ju just det Signe gjorde, hon signalerade med sitt kroppsspråk att något inte var helt bra. Men de signalerna är kanske inte så lätta för utomstående att läsa av.
Det är så skönt även för oss vänner att ni äntligen har hittat harmoni! Vi har lidit med er!
Jo, nu är det som ett helt annat liv. Det här är ju hur underbart och mysigt som helst. Jag blir lycklig av att vara med Signe, istället för att vara nästan konstant förtvivlad över att inte kunna hjälpa henne. Nu är hon glad och mysig och charmig, och går att förstå sig på. Helt underbart, är det.
Skicka en kommentar