Framtidslängtan

Jag längtar så mycket efter att Signe ska växa upp. Inte till någon särskild punkt, bara efter att få vara med när hon gör det. Att få lära känna henne, mer och mer allt eftersom. Att få höra hennes första ord. Se vilken sorts människa hon blir. Lära känna hennes vänner.

Jag kan tänka mig henne i alla möjliga åldrar, och det gör mig så lycklig och förväntansfull. Ibland, när hon gör saker, tänker vi oss hur hon kommer vara i framtiden och säger saker som "vad kul det där kommer bli när hon är två och ett halvt..." eller "jag tror hon kommer göra si och så när hon är sex". Det är bara så kul att fantisera om hur det kommer att bli.

Hur hennes rum kommer se ut. Vad hon kommer tycka om att äta. Hur hon och Vilde kommer komma överens. Vad hon kommer att gilla att göra. Jag läste på simskolans hemsida, och där kan man fortsätta gå olika kurser efter babysimmet om man vill, under hela uppväxten. Och det var så roligt att läsa om kurser för två-åringar och fantisera kring hur Signe kommer vara då, om vi kommer gå den kursen, och om allt hon kommer att kunna när hon är två.

Med ens förstår jag alla dessa föräldrar med flera barn eller med vuxna barn som säger att man ska ta vara på småbarnstiden, och som ser tillbaka med saknad. Det är väldigt lätt att springa framåt i tanken och längta efter nästa steg. Jag njuter hejdlöst över hur hon är just nu - men längtar lika hejdlöst efter att hon ska förändras.

Och hur hon än är och hur hon än blir så är hon vår lilla flicka, och jag älskar henne omåttligt.