Framtidsoro

Jag har börjat noja över att börja skolan igen. Plötsligt är det mindre tid kvar än Signe har levat - nu är hon tre månader, och om två månader börjar jag skolan. Först fem veckors vanlig kurs, men sen resten av terminen är det praktik.

Det finns en massa bra argument för att göra så här, det främsta ekonomiskt - jag har inga studielån kvar, och vi kommer inte ha en vettig ekonomi förrän jag får min examen och ett jobb. Så ju snabbare jag går tillbaka, desto snabbare kan vi få det bättre. Vi kan inte klara oss på ABs föräldrapenning och våra sparpengar alla fyra sådär jättelänge.

Sen vill ju jag ha min examen också, av personliga skäl, och jag tycker skolan är rolig. Men just nu. Just nu skär det i hjärtat.

Jag vill inte alls vara någon annanstans än med Signe. Om det inte var så oekonomiskt för oss skulle jag gärna vara hemma mycket mycket längre. Mest är jag rädd att det ska gå ut över amningen - plötsligt har jag börjat se varje amningstillfälle som en dyrbar skatt. Men det kanske inte är en så dum inställning, egentligen...

Fast jag tänker inte nödvändigtvis sluta amma bara för att jag börjar jobba, men det kommer ju bli körigare, i alla fall. Jag gillar att alltid finnas tillgänglig och amma ofta, det känns bra. Och det känns jättedåligt att plötsligt inte vara hemma längre. Men det är ju två månader till skolstarten, och tre till praktiken - mycket hinner hända innan dess.