My preciousssss.....

Jag har blivit svartsjuk. Jag är överhuvudtaget inte särskilt svartsjuk av mig, och tycker det är både lite intressant och lite besvärande att det dyker upp sådana känslor. Men nu är det så; när mina föräldrar varit här i veckan och velat hålla Signe, har jag cirklat som en hök runt dem, och tagit tillbaka henne vid minsta pip. Och jag har blivit så glad, så glad när jag fått tillbaka henne, den lilla varma kroppen mot min, den lilla pussvänliga uppnäsan mot min kind. Jag vill inte vara av med henne mer än nödvändigt, helt enkelt.

För bara några veckor sedan var det en helt annan sak. Jag bar henne, höll henne och hade henne på mig nånstans kring tjugo timmar om dygnet, så om någon annan kom och ville hålla utstötte jag en lättad suck, sträckte på mig och gick och gjorde något annat. Men nu vill jag knappt släppa henne.

Fast det hör ju till saken att för några veckor sedan satt hon lika gärna hos vem som helst, som hade varma armar och hjärtslag. Den senaste veckan har hon tittat på främlingar med ett misstänksamt ansiktsuttryck, skrynklat ihop ansiktet och börjat stortjuta. Så jo, så länge hon var nöjd i sin mormors famn fick hon gärna sitta där, även för mig. Men när hon börjar gnöla vill jag ha henne.

Det är som om det vaknat en känsla av expertis inom mig. "Jag vet" tänker jag, "jag kan. Jag vet precis hur hon vill bli hållen, hur hon vill bli gungad, vad hon vill just nu. Gör inte så där - gör såhär! Exakt såhär, såhär som bara jag kan..." Och sen tar jag tillbaka henne och gör det jag tror hon vill, och hon tystnar och sätter tummen i munnen och betraktar lugnt omvärlden från mammas famn.

Det är nog helt okej att jag tänker och känner så. Det är nog rentav bättre än okej, till och med jättebra. Signe är min, och jag förstår mig på henne och vet vad hon vill ha. Det låter faktiskt precis som det ska vara, med tanke på att hon är min dotter.

Jag tror att det kanske är så att vi inte längre behöver lika mycket hjälp, AB och jag. Att vi klarar av det här mammaköret rätt bra själva bara vi två och att kavalleriet, i form av mormödrar och morfäder, kan få skritta hem igen efter väl förrättat värv. Jag tror att jag ska skippa att ha dåligt samvete och känna mig dum när jag vill ha tillbaka min dotter och ta hand om henne på det sätt jag finner bäst, även om det är en kompetent morförälder som har henne. För hon är ju faktiskt vår.

Det är fortfarande jättebra och viktigt att de vill träffa henne. Och jag hoppas att de allihop kommer vara i hennes liv aktivt och mycket, nu och framöver. Men om hon är ledsen och jag är där och vet hur hon vill bli tröstad - då tänker jag göra det. Och försöka skippa det dåliga samvetet. Det där med att man måste dela med sig gäller nog mer godis och leksaker än ens dotter.