Varför är det bara jag som bär i sjal?

Nu har jag varit på öppna förskolan två gånger, med ca 30 bebisar varje gång, och idag på teorilektion med babysimmet, där jag såg kanske åtta bebisar. Samtliga gånger är jag den enda med bärsjal. Den enda.

Vad är det som är så himla händigt med barnvagn? Är det jag eller alla andra som missat något?

Alltså, uppenbart är ju fördelen att man slipper bära ungen. Det säger sig ju självt. Och har man gjort kejsarsnitt eller har ryggproblem eller annat strul så är ju det en stor grej. Men majoriteten måste ju i alla fall vara friska, och de flesta ungar är ju inte jättejättestora. Signes fem kilo gör liksom inte sådär jättemycket till eller från, när hon sitter nära kroppen och jag bär med hela ryggen.

Sen tänker jag att jag kanske skulle tyckt mer om vagnen om den inte stod i källaren. Som det nu är bär vi ner Signe i mjukliften till vagnen, och baxar sen ut vagnen genom källardörren. Hade vi en stor hall på nedre botten hade det såklart varit lättare.

Men ändå. Alla kom kånkande på stora stora grejer att ha ungen i, som ska bäras med en arm utsträckt från kroppen. Det är ju inte bekvämt alls. Och inte sjutton vill ungarna ligga där sedan, de vill ju komma upp i famnen så fort de kommer in. Signe satt på min mage hela tiden hon, med fördelen att jag hade två händer oavsett om hon kände för att vara vaken, leka, gosa eller sova.

Och hon hade mycket mindre kläder än de andra ungarna. Hon sitter ju mot min kropp, med mina ytterkläder ovanpå sig, så när jag klätt av mig har hon också bekväm temperatur. Ja, en mössa har hon förstås, men det är ju relativt lite jobb att dra av den.

Det främsta argumentet är i alla fall att det ska mycket till för att Signe ska gilla vagnen. På helt rätt humör har hon köpt det några gånger, men annars gallskriker hon. Och det hon vill då, det är att komma upp i famnen. Och det jag vill när hon är missnöjd, är att ta upp henne. Om jag då inte har sjalen, så står jag där med en missnöjd unge i båda händerna, och en bökig vagn som jag inte kan flytta. Hon kanske skriker i sjalen också, men då vet jag i alla fall att jag gjort det grundläggande och att hon inte skriker av ensamhet eller otrygghet. I vagnen är hon ju en meter bort, och där vill jag inte ha henne när hon är ledsen.

Är det bara jag som får ont i magen av att bebin skriker i vagnen? Är det okej med alla andra? Eller är det bara Signe som nånsin blir ledsen i vagn? Jag menar, jag skulle ju inte låta henne ligga kvar och vara ledsen på golvet, eller i babysittern, eller i sängen - varför förväntas jag göra det i vagnen? Min mamma tycker att vi ska vänja henne vid den, underförstått att det gör väl inget om hon gråter lite där, vi finns ju precis bredvid. Men jag vill inte finnas precis bredvid, jag vill hålla henne nära och vagga henne om något är ledsamt. Jag kan inte alltid fixa det ledsamma, men jag kan i alla fall alltid finnas där med henne. Enda gången jag inte lyfter upp henne är i bilen, eftersom det vore olagligt för att inte tala om skitkorkat. Men det gör ont nog.

Så jag fattar inte. Varför använder alla alla alla barnvagn? Jag hade inte tyckt det var ett dugg konstigt om hälften av ungarna åkte vagn. Eller rentav två tredjedelar. Men alla? Varenda en? Mysko. Har jag missat något grundläggande, eller är jag ovanligt smart? Eller har vi en konstig unge?