Mer funderingar

Jag var jätteledsen igårkväll, och vi pratade en massa om barnmorskebesöket och vad vi ska göra nu. Det känns som om jag inte riktigt fick fram vad jag menade i det jag skrev här nedan. Det var inte så mycket vad som sades som var problemet. Jag menar, jo, hon kläckte ur sig en del riktigt konstiga grejer, men det var framförallt hela bemötandet som var jobbigt.

Det kändes bara som att hon var otrevlig och nedlåtande, hela tiden. Jag var tvungen att kolla av med AB att det inte bara var jag som överreagerade. Jag menar, jag är defensiv från början, och det skulle ju kunna vara så att hon betedde sig helt normalt och att det är jag som är överkänslig. Hade inte AB varit där hade jag nog tvivlat på att det inte var jag som var galen...

Men AB såg och hörde precis samma saker som jag. Och hon är inte ett dugg sjukhusrädd. Tvärtom, hennes mamma är sjuksköterska, och hon tycker att kontakt med sjukvården är lugnande och betryggande (till skillnad från mig då, som bara tycker att de gör saker värre...). Men hon reagerade på samma saker som jag.

Som att hon inte uttryckte den minsta empati för mig och min smärta. Inget "vad jobbigt för dig" eller "det låter besvärligt" eller "jag förstår att det känns tungt" eller någon annan av alla de hundratals saker man kan säga till någon för att visa att man hör och förstår. Eller ens ett "hmmm..." och en nick.

Som att hon istället sade "det är jobbigt att vara gravid, förstår du", och att det inte alls var bara jag som tyckte att tonfallet var spydigt och nedlåtande. Det tyckte AB också.

Som att hon sade att "då skulle barnet vara dött" utan, ja utan nånting. Utan medkänsla, eller känsla överhuvudtaget. Som ett argument, som för att förklara för mig hur omöjligt det vore att jag känner det jag känner. Hur omöjligt det vore att jag faktiskt har kramper som varar i flera timmar. Det gör de. Det är säkert inte livmodern som krampar, utan förmodligen mina magmuskler - men att det var livmodern var det inte jag som sade, utan hon. Jag sade bara att jag hade ont och inte kan röra mig. Och istället för att lyssna på mig och försöka förstå, avfärdade hon mig med ett så hemskt argument.

Och att informationen att "livmodern är en muskel" delgavs oss i ett tonfall som om hon undervisade lågstadiebarn var det inte jag som reagerade mest på, utan AB. Jag menar, det är absolut inte fel att ge information om hur saker i kroppen fungerar. Men med det tonfall hon hade? Och på den nivån? Vore det inte bättre att först kolla av hur mycket vi redan vet? Istället för att ta för givet att vi överhuvudtaget inte är pålästa och inte vet någonting?

Jo, förresten, innan vi gick passade hon på att påminna oss om att det är jobbigt att ha barn också. Säkert apropå att vi precis diskuterat hur vi bor.

För vi har jag ju inte tänkt på det alls. Vi har förstås överhuvudtaget inte läst på, diskuterat, tänkt, pratat med andra, väntat, längtat och planerat. Jag bara råkade bli på smällen, och vi tror att det kommer komma ut en liten tygdocka... Eller?

AB spekulerade i om hon stannat kvar i en tid då mödrar var yngre och hög utbildning ovanligare? Att hennes bemötade är anpassat efter att mamman är en skrämd artonåring som det går att köra med, och att hon helt enkelt inte förstår sig på oss, och inte kan anpassa sig efter var vi kommer ifrån. Vi kommer inte med mössan i hand och ber ödmjukt om vägledning. Vi kommer som två vuxna, pålästa individer med våra egna idéer och tankar, och förväntar oss ett samtal mellan jämlikar. Och när vi inte får det blir vi förbannade.

Jag spekulerar i om det är arbetsplatsen. Det verkar som att båda de vi träffat har en liknande inställning till gravida, till yrkesrollen, till hur man ska bemöta folk. Och det kan ju faktiskt vara så att den gemensamma nämnaren här inte är mig, även om jag säkert inte står högt på deras popularitetslista, utan själva mödravårdscentralen. Kanske är det så de jobbar? Båda de vi har träffat är snart i pensionsåldern - kanske har de jobbat på ett sätt som funkar för dem de senaste trettio åren, och ser ingen anledning att ändra sig bara för att människorna i stolarna framför dem byts ut.

Men ärligt talat. I så fall har är det dags att byta jobb.

Hursomhelst - jag tror inte jag pallar att gå dit igen. Jag vill inte behöver känna mig knäckt och förnedrad när jag varit hos barnmorskan. Det här är jobbigt nog ändå. Vi måste hitta något annat alternativ, och det börjar bli bråttom.

Så nu sitter jag, med knappt tre månader kvar till beräknat datum, kan knappt gå utanför huset, och har ingen barnmorska.

Kul.