Det finns inga monster under sängen. Egentligen.

Idag går jag in i vecka 27, 26 fullgångna veckor. Det är coolt! Jag måste erkänna att jag läst på dåligt på sista tiden - jag vet inte riktigt hur stort knyttet är eller hur långt det kommit i utvecklingen. Men jag vet att det sväljer fostervatten - för det såg vi på ultraljudet för en vecka sen. Otroligt häftigt. Och jag vet att det kan hicka, för det känner jag då och då. Hörsel har det tydligen sen några veckor tillbaka, och igår sparkade det alldeles särskilt mycket när vi såg på "Så ska det låta" - kanske delar knyttet mamma ABs faiblesse för Pernilla Wahlgren?

Det har varit några tunga dagar för mig denna vecka, men imorse vaknade jag glad och munter. Det händer ytterst sällan, och är värt att notera bara i sig. Överhuvudtaget känns det bättre nu. Det hjälpte väldigt mycket att inse att jag burit med mig en åttaårings syn på all sjukvårdspersonal som förklädda monster, genom livet. Det hjälpte att inse det, eftersom jag inte är åtta år längre. Problemet med åsikter och tankar som bildas när man är barn och sedan aldrig mer tas upp för granskning är att de aldrig blir klokare eller mer nyanserade än vad man kan åstadkomma när man är barn. För en åttaåring är idén om onda människor och världen uppdelad i svart och vitt fullständigt vettig och trovärdig - tjugo år senare tål den att modifieras lite. Så, som sagt, det hjälpte väldigt mycket bara att inse vad det var jag tänkte, egentligen.

Och så har jag insett varför jag blev så himla arg. Det hela började ju faktiskt med att jag stod i duschen hemma och tänkte på förlossningen och plötsligt var topp tunnor rasande. Det var då jag skrev det där förlossningsbrevet som jag sedan lade upp på bloggen - för att illustrera för mig själv vad det egentligen var jag tänkte. Det är fullt av ilska och väldigt försvarsinriktat, och jag tror att anledningen helt enkelt är knyttet.

Jag menar, det är ju fullständigt vettigt om man utgår från min åttaårings syn på sjukvården och dess personal - de är hemska och läskiga och kommer att kränka mig och tvinga mig om jag inte gör precis som de säger åt mig. Och jag har levt med det och stått ut med det, och varit en ytterst lydig och följsam patient, för det har ju bara gått ut över mig.

Men nu plötsligt gäller det ju även knyttet. Jag tror att det som gjorde mig så förbannad var idén att jag skulle behöva överlämna mitt lilla nyfödda knytt till de här människorna, som jag hittills hade upplevt att jag bara klarat mig från genom att huka och ducka och hålla mig undan. Och det var en sak att utsätta mig själv - men inte mitt knytt!

Så då plötsligt vaknade självbevarelsedriften och känslan av att "men vad fan, det här är ju faktiskt fel!", och allt det jag borde ha fått känna och säga och tänka när jag var åtta kom upp till ytan och blev aktuellt igen. För det är en sak att stå ut med att de är dumma mot mig - men de ska ge fan i mitt lilla barn!

Det är jättebra att det här kom upp. Den ilskan och känslan av att "nej, det här är inte okej, det här ställer jag inte upp på, jag tänker försvara mig" är i sammanhanget helt sund och vettig, och jag är jätteglad att jag nådde dit. Det är nämligen bara så jag kan återerövra min självrespekt och min trygghet, och det är bara så jag kan hitta ett bättre och mer vuxet sätt att förhålla mig.

För tack och lov så finns det ju inga monster. Vare sig varulvar eller vampyrer, eller några andra sorter. Människor blir inte onda av att anställas av landstinget och ha vita kläder på sig, och jag är inte utsatt och maktlös. Jag är inte åtta längre, och ingen kommer hålla fast mig och tvinga mig till saker jag inte vill.

Tror jag, egentligen.

Jag ska bara försöka känna det också.

Det kommer nog till slut.