Monster bakom masken

Det konstiga är ju att jag alltid vetat om att det jag beskrev nedan hände. Det har alltid funnits där, men jag har aldrig valt att berätta. Det är ju precis så - minnet kommer upp och jag väljer att inte berätta. För att det inte känts relevant, för att det inte egentligen hände mig - det hände ju det andra barnet. För att... Ja, bara för att.

För att det är så barn hanterar kränkningar.

Det är så otroligt vanligt att människor som vuxna börjar berätta om övergrepp, misshandel, sexuella övergrepp eller liknande och de verkar alltid få frågan "Varför sade du inget?". Både som i "varför sade du inget när det hände?" och "varför har du inte berättat det tidigare?". Och jag tror att om inte det lilla barnet får en massa hjälp och stöd och blir sedd precis när övergreppen sker, så berättar det inte. Barn tar till sig och lär, och skäms. Om ingen annan går in och säger "det här var fel, det här borde inte ha hänt" så gör inte barnet det. Och gör man inte det som barn är det oerhört svårt att komma sig för med att säga något senare.

Det är ju så här det funkar. Jag vet det, jag har vetat det rätt länge. Jag har bara inte applicerat det på mig själv...

Nu är det som att jag lyfter upp minnet av den här incidenten genom en dimridå. Det låg långt där nere, intakt men suddigt, och mer och mer kommer upp. Hur det kändes, hur jag tolkade det, vad det innebar. Och vad det har inneburit för mig genom åren.

Jag tror det var två saker som ställde till mest skada för mig. Det ena var att jag blev tvungen att kränka mig själv. Jag kämpade inte emot. Jag gav mig, direkt. Jag gav upp och underkastade mig något jag var rädd för och inte alls ville, för att jag trodde att jag inte hade något val. Jag tog aldrig reda på vad som hade hänt om jag hade kämpat emot eller protesterat, eller ens pipit lite, för jag tyckte att jag visste det. Så jag samarbetade och var en exemplarisk patient.

Om ens barn samarbetar alldeles för bra ska man bli väldigt, väldigt orolig, tycker jag... Jag tror att det som hände där och då var att jag förlorade en bit av min självkänsla, och en stor bit av min trygghet inför världen. Jag visste redan innan att vuxna inte alltid är snälla och att lita på, men den här gången blev det verkligen bekräftat. Och det blev så mycket värre av att jag inte ens vågade försöka ta mig ur situationen.

Det andra som ställde till mest skada var att de var vänliga mot mig. Det blev en så väldigt tydlig kontrast, och en så väldigt tydlig lärdom. Den andra flickan protesterade, och henne tvingade de ner och höll fast. Jag var snäll och lydig, så då var de snälla och sade att jag var duktig. Men det var ju bara för att jag gjorde som de ville. Det blev en väldigt stark läxa: "Gör som de vill, annars gör de det mot dig."

Det innebar i förlängningen dessvärre att det därefter inte spelade någon roll hur snälla och leende sjukvårdspersonal var - jag visste ju vad de egentligen gick för. Jag visste ju att det bara var för att jag var snäll och medgörlig och gjorde som de ville, och att om jag inte gjorde det skulle de tvinga mig. Det fanns ingenting snällt i det - det var bara en mask de höll upp när saker gick som de ville...

Så känns det fortfarande. Det är nog ett skäl till att jag bara blir förbannad på folk som försöker trösta mig genom att säga saker som "vi är ju så snälla" eller "de vill dig väl" eller "det här är ju egentligen inget sjukhus". I min värld _vet_ ju jag att det bara är deras mask. Att de låtsas och är snälla så länge man samarbetar, men gör man inte det blir man nedhållen och avklädd... Det hjälper mig inte hur många snälla människor i vita kläder jag träffar, eftersom jag alltid är en snäll och medgörlig patient och vet att de bara är snälla _just därför_. Det blir ingen exponering, min hypotes blir aldrig motbevisad.

Och då och då stöter jag ju på någon som bekräftar den andra sidan. Den där sköterskan som stack mig i nerven i handen och inte såg ett dugg ledsen ut över det. Läkaren som deklarerade att det inte skulle göra ont i mitt underliv när jag sade att det gjorde det. Läkaren vid min gastroskopi för några år sedan, som inte slutade upp med att köra ner en slang i halsen på mig fast jag viftade och signalerade att jag behövde en paus. Barnmorskan vi träffade första gången på MVC som tittade närmast föraktfullt på mig och som verkade tycka att jag var knäpp som grät av rädsla och inte ville gå dit utan AB. Och så vidare och så vidare.

Alla de här som har en dålig dag, som är stressade, som inte fattar vad jag menar, eller som kanske helt enkelt är otrevliga människor. De dyker ju upp då och då - men för mig är det som att masken glappar lite och jag får en glimt av ett blodrött öga och en gnistrande, giftdroppande monstertand. För jag har insett att det var så jag började se det när jag var åtta år. Människor i vita rockar på sjukhus hamnade i samma kategori som andra varelser som ser ut som snälla människor när de vill, men i själva verket är otäcka hemska monster. Det finns varulvar, vampyrer och så finns det sjukvårdspersonal.

När jag insåg att det var så här det hade blivit i mig när jag var liten, blev jag plötsligt rädd. Jag kände det lilla barnets rädsla för det okända, för monstret under sängen, för vampyren som dansar förbi spegeln och inte visar någon spegelbild, för varulven som ylar mot månen. Skräcken och maktlösheten jag kände som litet barn när jag vaknade mitt i natten av en mardröm och ville gå in till mamma och pappa men inte tordes sätta ner fötterna på golvet av rädsla för att ett monster skulle gripa tag om dem. Den skräcken. Det är den skräcken jag känt varje gång jag gått till någon form av sjukvård de senaste tjugo åren.

Skräcken för det okända, för det som ser vänligt ut men egentligen är ett hemskt monster. Skräcken för maktlöshet och övergrepp och död. Den ursprungliga, allt övergripande, förlamande skräcken.

Inte konstigt att jag tycker att det är obehagligt...