"Men tro mig, om ni träffar en varelse som kan bli mänsklig men inte är det än, eller som en gång varit mänsklig men inte är det längre, eller som borde vara mänsklig men inte är det, så håll ögonen öppna och känn efter att ni har yxa med er." - Herr Bäver, Häxan och Lejonet, C. S. Lewis
----
Grejen var att innan operationen låg jag i någon slags väntsal, i ett rum med en rad sängar. Jag minns inte om mina föräldrar var där eller inte - jag minns rätt lite, i själva verket. Men jag var i alla fall inte ensam i rummet, för två sängar bort låg ett annat barn. Jag är inte helt säker, men jag tror det var en flicka, och hon var någonstans i krokarna av min egen ålder. Inte tonåring, inte småbarn.
I alla fall skulle hon tydligen in på operation innan mig, för de skulle ge henne en lugnande spruta. Men hon var rädd och ville inte, utan spände sig och vred sig bort. De försökte övertala henne och skällde på henne, och till slut brottade de ner henne och tvingade henne. En person höll henne i benen, en i överkroppen, och en drog upp hennes sjukhusrock och stack henne i rumpan, medan hon skrek. Hon låg på sidan med ryggen mot mig, så jag och alla andra i rummet kunde se hennes bak och sprutan de stack henne med.
Jag låg två sängar bort och tittade på.
Efter en liten stund låg hon stilla och tyst, och då kom andra människor och rullade iväg med hennes säng ut genom en dörr i kortänden av salen och hon försvann. Jag visste inte hur det var med henne, var de tog henne eller vad som fanns på andra sidan dörren.
Och sen kom de till mig och skulle göra samma sak.
Jag hade ju sett vad de gjorde. Jag visste att det inte var någon idé att kämpa emot, att de bara skulle hålla ner mig och göra vad de ville ändå. Så jag slappnade av och lät dem dra upp min sjukhusrock och sticka mig.
Jag fick beröm för att jag var så duktig och snäll, och jag uppfattade det som ett mycket tydligt hot. Jag hade ju sett vad de gjorde mot den som inte var lydig. Det är nästan det som var värst. Att de sade att jag var så duktig, när de alldeles nyss hade visat vad som hände den som inte var det.
Efter en liten stund rullade de iväg med min säng också, ut genom samma dörr, och jag låg på operationsavdelningen och andades in i narkosmasken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men fy, det är ju fruktansvärt att du har behövt gå och bära på det här. Att vara liten och bli behandlad på det viset är inte okej. Att bli skrämd till lydnad.... usch.
Jättebra att du vågar skriva om det, när man säger något högt så blir det mer på riktigt, och först när man vågar se sanningen - att det har hänt, och att det var jobbigt för dig - då först kan man acceptera sina rädslor och få dem att försvinna.
Superbra att du fått remiss till Aurora, försök våga prata med dom om detta.
KRAM!!
Ok, jag går på spår två. Det var helt oerhört att du som barn skulle behöva se när en i samma ålder som du blev hanterad på det här sättet!
Jag vill verkligen tro att de faktiskt var tvugna att bete sig så mot den andra flickan (även om jag kan tänka ut flera andra möjliga alternativ som känns bättre). Nå, låt oss anta att det där var det bästa och snabbaste och effektivaste sättet, och att flickan fick plåster och glass och inte sitt förtroende för vuxna förstört för alltid. Då är det ändå helt galet att du skulle få se det och att ingen reagerade på det, pratade med dig, förklarade frågade hur du tänkte. Galet!
Bra att du får göra - och gör - det nu. Lycka till med att bearbeta det här så att du får en så bra förlossning som någonsin tänkbart.
Då förstår jag bättre din reservation mot vitklädd vårdpersonal...
Frågan är då hur du bearbetar detta i dagsläget. Kan du i efterhand förklara och förlåta deras beteende? Kanske var det bara "alfapersonen" som missat empatikursen och drev sin stressade vilja igenom. Är du beredd att förlåta de som inte kunde säga ifrån?
Tack! Det känns jättebra att få kommentarer - jag började faktiskt gråta lite när jag läste vad ni skrivit allihopa.
Och jo, när jag läser vad jag själv skrivit framstår det som rätt förskräckligt. Det är lustigt hur saker kan se så olika ut på insidan och på utsidan - och hur lätt det är att banalisera sådant som händer en själv.
När det gäller förlåtelse så känns det än så länge som en för tidig fråga. För att kunna förlåta måste man först ha något som kräver förlåtelse, och jag är inte klar med det som faktiskt hände än. Jag måste nå fram till ett ställe där jag kan vara arg och erkänna vidden av det hela, innan jag kan fundera på vad jag ska göra sen.
Men erfarenheten säger mig att det är den här biten som är den svåra - när väl trollet är ute i ljuset brukar det säga "poff".
Vi hejar på dig! Troll är alldeles för stora och klumpiga och illaluktande för att ha i en mörk garderob inombords, åtminstone sådana troll.
Det som är viktigt att komma ihåg, när du kommer till den biten, är att förlåta innebär inte att man tycker att det som hänt är okej.
Mycket bra att du tar tag i den här biten NU, för jag kan lova dig att du måste göra saker med ditt barn som det inte alls tycker om. Tänkte på din berättelse nu imorse när jag måste brotta ner sonen på skötbordet för att kunna torka honom i rumpan. Det går inte att resonera med en liten skrikande pojke och förklara varför jag måste göra honom ren. Och en väninna som måste gå till jobbet när sonen sträcker armarna genom dagisstaketet och skriker att "mitt hjärta brister, jag blir deprimerad i resten av livet om du går ifrån mig!", hon får bara bita ihop och gå. Sedan ringer den snälla dagispersonalen till hennes jobb och säger att han tio minuter senare sitter och kvittrar i sandlådan.
Men detta är ju vi föräldrar som utsätter barnen för det här, och vi står högst upp på "bli förlåtna"-listan eftersom barnen, i de allra flesta fall, lärt sig att lita på sina föräldrar. Att främmande människor på ett otäckt ställe gör kränkande saker är betydligt värre! Det borde ha suttit en känd och älskad person och hållit det här barnet, och lilla C, i handen som förklarat att "ja, det här här jätteobehagligt men nödvändigt, men jag är hos dig".
Skicka en kommentar