Ledsen

Usch usch usch!!!

Barnmorskebesök idag, vid halv fem.

Empatilösa jävla mänska.

Vad fan ska jag göra?

Just nu känner jag att jag kommer att föda knyttet tillsammans med AB i en stuga i skogen. Jag vill inte ha några jävla empatilösa idioter i vita kläder med alls.

Jag vill ju bara få prata med någon som säger "vad jobbigt för dig" om jag säger att jag har ont. Som hummar och nickar när jag berättar något. Som lyssnar och svarar på det jag frågar om, inte på något helt annat.

Konversationer vi hade:

- Jag är rädd för att min rädsla ska gå ut över förlossningen, och att jag ska få panik.
- Det är väldigt ovanligt.
- Ja, jo, men det hjälper ju inte mig...
- Ja, det är väldigt ovanligt.
- Jo, jag förstår det, men det hjälper inte mig.
- Det är väldigt ovanligt.

Va??? Ska jag behöva ha ett sånt samtal? Med en människa som upprepar vad hon precis sagt igen och igen och igen när det är fullkomligt uppenbart att det inte är något som hjälper mig eller ens är meningsfullt för mig? När det handlar om något som jag uppenbart är väldigt bekymrad för, och som hon ska hjälpa mig med? Vad är det för sätt? Vem gör så?

När jag berättade om sammandragningarna jag haft insisterade hon på att sammandragningar kommer och går, och att man kan känna dem pulsera, om man lägger handen på magen. Det kan inte jag, och det sade jag, och förklarade att det snarare var kramper som håller i sig långa stunder, ibland flera timmar. På det svarade hon: "Ja, sammandragningar varar inte längre än 90 s, om de höll på i en timme hade fostret dött nu."

Hur fan kan man säga en sån sak? Tänk om det vore precis det som hade hänt då? Nu råkar jag veta att det inte är så, eftersom knyttet livligt sparkar även under kramperna och uppenbarligen mår utmärkt, men det hade jag ännu inte hunnit säga något om. Så det visste inte hon. Tänk om jag hade suttit där med ett dött barn i magen, och hon sade så? Rakt av bara, utan någon medkänsla eller överhuvudtaget någon känsla i rösten. "I så fall vore fostret dött nu." Tack för den, liksom.

Och när vi försökte fråga om det fanns något att göra för att lindra kramperna och kände oss tvungna att förklara (vid det laget teg jag, och lät AB föra vår talan) att eftersom vi bor tre trappor upp kommer det bli en rätt jobbig sommar för mig om det ska vara såhär framöver, så ifrågasatte hon vårt boende. Hon började fråga om vi verkligen tänkte bo kvar där, och kom med massa påpekanden om att bebisen har saker som måste bäras...

Som om vi inte hade tänkt ett dugg. Som om vi överhuvudtaget inte fattat några beslut eller tänkt något om hur det blir när bebisen kommer. Och, vad det beträffar, som om det vore en bra idé att börja flytta när en av oss är höggravid, eller när vi precis fått en nyfödd. Vad tänkte hon egentligen?

Och vad fan har hon med det att göra?

Överhuvudtaget. Vilken mänska. Idiot.

Vad fan gör vi nu?