Vad jag är rädd för

Jag fortsätter älta sjukvård, det här får nog ta den tid det tar, helt enkelt. Jag vill ju inte känna så här i augusti. Det är väl det som känns viktigast - att det är läskigt att jag tänker så här, och att jag är rädd att det kommer göra förlossningen svårare. Jag vill på något sätt hitta ett sätt att förhålla mig som gör det möjligt för mig att vara trygg och närvarande när det väl blir dags.

Jag vill kunna lita på personalen som är med vid förlossningen. Jag vill kunna slappna av och tro på att de fattar bra beslut. Men samtidigt är jag livrädd för att inte bli lyssnad på, att de ska göra mig illa, att de ska vara dumma mot AB, eller att något annat otäckt ska hända. Jag är rädd för känslan av att inte längre vara en människa, utan att bli behandlad som en sak, en pryl, som om min kropp vore andras egendom. Det är mest det jag är rädd för.

När jag opererades i våras satte de en nål i handen på mig när jag låg på operationsbordet. Någonting blev fel, och det gjorde jättejätteont. Jag skrek till och frågade "Vad gör ni?" och kvinnan som hade satt dit nålen bara stirrade på mig och svarade ingenting, och sen fortsatte alla med sitt.

När jag vaknade efteråt gjorde det fortfarande jätteont. Det gjorde jätteont i flera dagar, och jag tappade känseln från basen på tummen och upp längs hela pekfingret. Det tog flera månader innan jag fick tillbaka känseln, och det känns fortfarande underligt när jag rör det området. Uppenbarligen satte hon nålen rakt i en nerv.

En av gångerna när jag inseminerades gjorde det också ont. Jag satt i en gynstol och läkaren, som knappt hälsat och knappt tog ögonkontakt, stoppade utan att motivera det in nån slags stålbygel som jag inte hade fått se i förväg inuti mig. Det gjorde också jätteont, och när jag sade det svarade han bara: "Det ska det inte göra."

Nähä? "Det ska det inte göra." Nä, men det råkar vara mitt underliv, och det _gör_ det. Men att det kändes så för mig räknades uppenbarligen inte.

Det är sånt jag är rädd för. De händelserna och många många fler är det som gör mig rädd och misstänksam och arg. Känslan av att vara i andras händer och att de människorna inte bryr sig. Inte ser mig, inte bryr sig om mig som person. Att min upplevelse och mitt perspektiv är helt ointressant.

Och hur fan ska jag skydda mig från det?