Läsa bör man...

Nu har jag i alla fall läst en bok. "Förlossningshandboken". Till min milda förvåning gjorde den faktiskt saker och ting lite lättare. Den sade saker i stil med att "det är vettigt att föreställa sig det värsta som kan hända och bearbeta det, och sen det bästa som kan hända". Och "varje förlossning är unik".

(Vilket jag skulle vilja trycka upp på ett kort och ge till alla som antyder saker som "du kommer känna annorlunda när du väl är där" och "när det väl händer kommer det vara för mycket saker på gång för att du ska hinna oroa dig" eller "det gjorde de inte med mig så då gör de säkert inte det med dig heller". Unik!! Det betyder att det visst kan bli helt annorlunda för mig. Så det så!!)

Och att det faktiskt är vettigt att vara rädd och oroa sig och tänka långt i förväg.

Lustigt nog har jag känt mig rätt ifrågasatt för att jag funderar på det här nu. Som om det är alldeles för tidigt och helt orimligt av mig att vilja tänka på förlossningen när det är drygt tre månader kvar. Tre månader är faktiskt inte alls särskilt lång tid, och många som är rädda tänker inte på något annat hela graviditeten. Jag vill grubbla på det här nu, och då gör jag det. Men det var lite skönt att läsa att jag inte är ensam om det.

Och att jag vill planera. Jag vill planera, i detalj, och ha kontroll över allt jag kan ha kontroll över. Det är egentligen inte ett dugg konstigt med tanke på hur jag och AB har fungerat i andra situationer; alla gånger vi arrangerat lajv, när vi gifte oss, när vi skaffade hunden, när vi bestämde oss för att försöka skaffa barn.

Vi tänker mycket i förväg, vi skaffar all information vi kan få, vi pratar en massa om saker som kan hända, hur vi vill att det ska bli och hur vi ska agera om något går snett. Och sen förbereder vi allt vi kan förbereda, med både livrem och hängslen som man säger, och därefter kör vi på. För oss har det aldrig funnits någon motsättning mellan att planera mycket i förväg och att vara flexibla och anpassliga när det väl händer - tvärtom är det första en bra förutsättning för det andra.

Ändå känns allt jag läser fullt av förmaningar om att inte försöka ha för mycket kontroll, att inte ta saker för givna, att helt enkelt inte planera för mycket. Förutom "Förlossningshandboken". Den var bra. Och jag tänker planera.

Det jag också insett som gör saker lättare är att jag har en väldigt stor tilltro till mig själv och min kropp. För mig känns det logiskt att det lilla barnet ska ut den väg den ska, och att min kropp håller för det. Det är inte konstigt eller läskigt, utan precis som det ska vara. Det som skrämmer mig är omgivningen, inte själva händelsen. Och det är ju faktiskt mycket bättre!

På måndag ska vi träffa vår nya barnmorska. Med lite tur är hon vettigare än den förra, och kan hjälpa oss med det här. Jag tror det finns jättemycket vi kan göra för att underlätta och göra min rädsla mindre, och jag tänkte be henne om hjålp med det. Om hon också är dum i huvudet blir det förstås värre, men det löser vi då...